Alla inlägg under mars 2015

Av Lars Andersson - 30 mars 2015 23:18


Jag har tänkt mycket på tiggarna den sista tiden. 

Jag tycker det är bra att vissa kommuner vill ge barnen plats i skolorna och jag hoppas man kan göra mer.

 

En dag när jag åkte hem från jobbet kom jag att tänka på en gammal dikt av Dan Andersson. Den heter "Tiggaren Simons sång" och en gång för länge sedan ville jag göra en egen tonsättning till den för att jag tyckte att den var så vacker.

 

När Dan Andersson skrev den för nästan hundra år sedan fanns det också tiggare och luffare som många såg ner på och ville fördriva. Men Dan Andersson såg in i deras ögon och förstod dem. Man känner empatin i varje rad han skrev.

 

Den här tiden vaknade också arbetarrörelsen, och socialismen, och drömmarna om att skapa ett samhälle för alla började växa. Jag hörde någon säga, att om dom socialistiska partierna och fackföreningarna var arbetarnas röst, Var Dan Andersson deras själ.

 

Jag tänkte att jag skulle göra ett försök till att tonsätta den. Men precis som sist körde jag fast.

 

Då kanske jag kan göra en serie tänkte jag. Jag tycker att denna vackra dikt förtjänar att nå ut till fler då hatet och främlingsfientligheten verkar vara det som vinner mark idag. 

 

Men även med serien verkar jag köra fast :(

 

Men då har jag ju min blogg. Och en bild kan jag ju alltid bjuda på. Jag vet att det är en lång dikt med hela nio verser men jag hoppas att du läser den. Du kommer inte att ångra det.

 

 

Tiggaren Simons sång    av Dan Andersson

(Svarta Ballader 1917)

 

Jag är tiggaren Simon - vill du höra mäj predika?
Jag är skapt att mässa en åsknatt, eller hur?
Min mor var en stickerska som stack åt de rika,
hennes håliga kindben hade hungern grävt ur.
Min far var en fattig man med darrande händer,
om jag sluter mina ögon jag ännu honom ser:
På knä på golvet står han, vid brasans sista bränder,
och som stjärnor som slockna är hans blick när han ber.

 

Min mor ville slita sig till döds för att ge mig
en brödbit litet större än hon själv hade fått.
Som boklärd herreman ville hon se mig,
det var därför hennes hår så fort vart så grått.
Och min far var ett helgon som led alla fasor,
och brottades med Gud om min mörknande själ,
och jag är en vandrande benhög i trasor,
och förr än jag arbetar vill jag svälta ihjäl.


Du tål inga drönare - du säger, bed och arbeta,
du värderar bara arbete och kärlek, min bror,
men min far, han bad sig till döds skall du veta,
och självmord av kärlek gjorde min mor.
Och här ser du bönerna vår Herre skulle höra,
här är väven som valkat en modershand hård,
och här har du sångerna som sjungits i mitt öra:
Får jag svälja mitt sista brännvin på din stormrivna gård?


Min mor hon dog av arbete och sorg om våren,
och det var inga stjärnor som lyste hennes säng.
Med ögonen dimmiga av brännvin såg jag båren,
där hon kallnade bland rosor, så mörk och sträng.
Och jag bytte mig ett veckolångt rus för det hon lämnat
åt sin son till välsignelse när en gång han vart stor.
Åt tiggaren Simon var arvet ämnat,
och i ruset var jag tacksam mot mor.


Jag har tiggt - en ska antingen råna eller tigga,
ej vackla av hunger framför höga hus.
I ett dike en stormnatt med en liter ska en ligga,
och se månen gunga i moln när en smälter sitt rus.
Utan far, utan mor, utan släkt vill jag vara,
se träden piska varandra, höra grenar gnissla som hat.
Se moln som vänlösa män i ändlösa öknar fara,
när alla de snälla sova med sin Gud och sitt kärleksprat.


Så underligt - i natt får jag värma mina händer,
vid din brasa får jag sitta som en svagögd gammal hund
som jagat åt sig själv tills han mist alla tänder,
och utan att veta det väntar det vinande blyets stund.
Men jag vet att Han skall komma, Han som dräper för att hela,
ur natten skall jag höra hans vingars sus.
Min daggiga bädd av jord skall han dela,
hans andedräkt skall släcka mina ögons ljus.


Jag älskade - ja, jag var från mina sinnen,
att minnas mina kvinnor är att röra i strö.
Du ber mig att vekna inför gamla, gamla minnen -
bara ett är hårt och heligt: när far skulle dö.
Det var bara mor och jag som höll vakan,
och satt där och älskade vad som fanns kvar.
Genom gluggen föll stjärnljus på slitna lakan,
och ute sjöng stormen avsked åt far.


En bror har jag haft - han var blek om kinden,
och hans ögon voro ljumma som utbrunna ljus.
Han låg på ett fattighus och lyssnade på vinden,
och yrade om solen och hedarnas grus.
Han väntade på vilan, för sjuk för att vandra,
för vek att bli min lustiga tiggarkamrat.
Och en gumma med rinnande ögon
satte fram hans skål med mat.


En dröm har jag kvar - jag kan ännu drömma -
på en myr vill jag ligga, mjukt mot dyn.
Över bädden av pors skall stjärnljus strömma,
och mina brustna ögon skola se mot skyn.
Över bittra örter skall vinden vina -
som en mask skola vandrande moln mig se.
På mitt beniga bröst skall månen skina,
och min puls skall stanna och min mun skall le.

ANNONS
Av Lars Andersson - 16 mars 2015 18:42

Jag har fortfarande inte hämtat mig från gårdagens upplevelse.


Jag började med den här bloggen i slutet på januari, då visste jag inte riktigt vad det skulle bli. Men det kändes som ett lugnare utrymme än facebook. Att utveckla tankarna som snurrar i huvudet, minnen och analyser. Och en sida som folk måste klicka på för att ta sig hit. Inte något som flimrar förbi i nyhetsflödet.


Jag började skriva, mest om serier och spelade lite gitarr emellanåt. När jag såg statistiken efter ett tag snittade mellan 20 och 30 besökare per inlägg var jag nöjd med det. Precis lagomt för en folkskygg norrlänning som jag. 


När jag igår skrev texten om min pappa insåg jag att detta, som jag skrev har jag aldrig talat om...för nån. Vet inte ens om jag skulle klara det. Om rösten skulle bära. Men jag har tänkt på händelserna länge och det kändes viktigt att få ut min berättelse. Det här var bara början.


Minnena av min far skulle kunna hålla bloggen vid liv för alltid men idag låter jag honom vila. Annars har jag en mapp på datorn som heter "Stålmannen från Morbyn" där det mesta är samlat. Jag har tänkt att jag kanske får till en serie av det så småningom.


Från 20-30 besökare till 200 igår och över 300 idag. Tack alla som tog sig tid att läsa. Och tack för era fina kommentarer och meddelanden. Det känns som jag kommit er alla närmare. Jag är inte religiös men ibland undrar jag om inte en högre makt som styr allt kommunicerar med mig genom tecken, händelser som liknar tankar.


Till exempel fick jag i förra veckan en förfrågan av en byaförening om jag kunde komma till deras byastuga och berätta för barnen om mitt serieskapande. Jag blev givetvis hedrad men jag känner mig fortfarande lite osäker på att föreläsa...Och speciellt för så unga. Jag har varit på några, men ju yngre deltagarna blir blir det också svårare.


Jag vill ju bara vara en länk för dem till skapandets underbara värld. Ge dom inspiration och verktyg för att berätta från sitt innersta. Men några gånger har det utvecklats till att jag blir någon slags trollkarl med papper och penna och dom bländas av det så att deras eget papper, och vad dom kunde göra med pennorna försvinner. Så vill jag inte ha det.


Jag fick dock lite tips och råd från kollegor/serietecknare runt om i Sverige. Praktiska tips om lekar och väl förberedda övningar började inspirera mig igen men jag var fortfarande tveksam.


Då kom tecknet.


En ung pojke ringde igår. En pojke som varit med i en studiecirkel jag höll i för över fem år sedan. Det var ett gäng tonåringar som ville starta ett rockband. Finalen på cirkeln var att dom skulle få uppträda på hamnmagasinet i Umeå. Efter mycket om och men blev det så. Det videofilmade jag och alla ungarna fick varsin DVD med filmen.


Han undrade om jag hade kvar filmen för hans egen kopia hade försvunnit. Han ville ha den för att bevara det fina minnet från den tiden som var. Jag sa att jag skulle kolla och sedan återkomma. Det mina vänner, tolkade jag som ett tecken att det jag gjorde för ett gäng tonåringar fortfarande lever i den pojkens huvud som ett fint minne. Kunde jag då, måste jag väl kunna fixa det igen. Nu ska jag plocka fram filmkameran och leta rätt på filmsnutten då tonåringarna från Robertsfors körde Rolling Stones "Satisfaction" på hamnmagasinet i Umeå. 


Tack än en gång för att ni är med


/Lars

ANNONS
Av Lars Andersson - 15 mars 2015 17:45

"Ett hjärta

Är alltid rött!

Ett hjärta

har alltid rätt!

Ett hjärta....

stinker blod och svett

...ett hjärta har alltid rätt"

 


Så sjöng THåström i Imperiet på 80-talet. Så vackert och så sant.


Jag kommer nu att skriva den mest personliga bloggtexten jag någonsin skrivit. Ingen av er kommer någonsin att kunna se mig i ögonen efter denna och tänka att allt är som vanligt.


Jag börjar med ett gammalt minne. Jag var 5 eller 6 år. Min far, som var skogsarbetare, kom hem från jobbet. Han var utsliten. Jag var förväntansfull vid hans hemkomst men dom senaste åren hade han blivit allt tröttare. Högt blodtryck och kärlkramp gjorde att han stupade isäng så fort han ätit. Ibland i sängen ibland på kökssoffan. Ibland satt han och såg några minuter på nyheterna för att insjunka i sömn och snarka.


Jag väntade på honom för att höra historierna. Berättelserna om jättarna, om trollet Morgan och hans familj, om SkobersOl, om kusarna på Kushällberget. När han lagt sig brukade jag krypa ner bredvid honom och han lät mitt huvud vila på hans enorma överarm. En arm som gjort honom till distriktsmästare i tyngdlyftning i unga dar. Jag hade väntat mig historier men... jag hörde bara snarkningar. Han luktade motorsågsavgaser, Diesel och svett.

Och jag...jag tyckte ändå om att känna den doften.


Åren gick och jag blev äldre. Den moderna tiden lärde mig att avgaser och svett var äckliga lukter. Något som man inte lägger sitt huvud mot. Så jag gjorde det aldrig mer.


Och han var inte en sån som ville kramas. Hans kärlek var så stor att man kände den ändå. Det räckte med ett ord eller en blick. Alla som en gång mött honom vet vad jag talar om. 


Men eftersom tiden gått har jag kommit till insikten att kramar är viktiga. Även om den du älskar luktar illa och är sjuk är det faktiskt just då han behöver det som mest. Just då....


Idag ångrar jag att jag inte gav honom en kram eller att jag inte lade mig vid hans sida när han hade som mest ont. För det var verkligen då han behövde det. Och det var också då han lade ut sin arm för mig att vila på.


Även om jag idag tycker att svett och avgaser luktar illa skulle jag byta ut alla mina kvarvarande dagar mot en minut, att lägga mitt huvud på hans arm och känna dom dofterna på samma oskuldsfulla sätt jag kände dom då. 


För ett hjärta har alltid rätt...

och ett hjärta är alltid rött!

 

Av Lars Andersson - 11 mars 2015 20:00

Idag firar Yxa & Klinga 1 ÅR!


 


Jag känner att jag vill summera detta år. Det har varit väldigt spännande att vara del av ett nyskapande projekt som Y&K faktiskt är. Eller ska vi säga "nygammalt".


Formen är ju väldigt klassisk. En veckoserie i en dagstidning.  Det var ju såhär den tecknade serien började en gång i tiden. Det gjorde också att jag började titta på dom idag existerande söndagssidorna. T.ex The Phantom i USA. Layouten har jag lånat från den. En layout som gör att jag utan att klippa eller förminska/förstora rutor kan förvandla liggande format till stående. 

   


Det andra som är fantastiskt är att tidningen som den publiceras i är en av dom få i Sverige som ökar sin upplaga. Vecka efter vecka, månad efter månad.



En tidning som har ett annat tänk än dom stora drakar som sakta håller på att tyna bort i datavärldens tidsålder.


Ska man sträva efter att vara modern är det givetvis viktigt att skapa websidor, appar och vara aktiv på sociala medier. Där är ju dom flesta. Men en tidning är ju ändå en tidning. Och en tidning som skriver om hembygdsföreningar och småmarknader, lokala aktiviter i byarna. Ett fotbollslag som försöker kramla sig fast i division 3. En tidning som ställer sig på landsbygden och de små människornas sida. Den tilltalar både gamla och unga.


Serien då? 


Vad är det för nyskapande med den?


Ja, ni som läst den har nog märkt att den inte är som en vanlig serie.  Det är inte den klassiska punshlinen. Den ställer högre krav på sina läsare. Ibland är du kanske inte riktigt säker på slutet  ... ÅT Helmut verkligen upp hästen....? .....Var det surströmming eller sprit i tunnan som dom räddade i Rikleåns vårflod? 

 

Det är du inte ensam om...Inte ens vi som skapar serien är säkra på vad som hänt alla gånger.

 

Vi lämnar det öppet för tolkningar, för att alla ska tänka till lite.

 

Många gånger har mina och Jans åsikter gått isär. Jag har väl varit inne på att sluten ska vara mer tydliga och rätt/fel men Jan är många gånger av en annan åsikt. "Det är inte Bamse eller Åsa-Nisse vi gör" fick jag ofta höra :) 

 

I början saknade jag Gustapärsas röda tråd och budskap men ju mer jag har jobbat med Jans manus desto mer gillar jag dem. Denna historia kommer att föra oss långt bort både på det andliga och fysiska planet och vi hoppas att ni är med oss på resan. 

 

Så tack Västerbottens Mellanbygd och alla läsare för det år som gått. Det här var bara början.

 

 

 

Jag bjuder även på en av mina favoriter...Och , ja. Mejeriet på Robertsfors bruk är sant. Det är idag Golfklubbens restaurang.

 

     

/Allt gott

Av Lars Andersson - 7 mars 2015 12:18

 


Så här minns jag honom.

En svartvit serie, skriven av Len Wein och fantastiskt tecknad av Berni Wrightson.

Den här skräckserien visade för mig i min barndom att serier kunde vara lika effektfulla berättarmedium som filmer och böcker.


Historien känner ni igen. En ung vetenskapsman, Alec Holland som mixtrar med en massa kemikalier på ett öde ställe i Louisianas träskmarker. Genom en explosion som dödar hans älskade fru Linda tar han själv eld och kastar sig ut i träsket. När han kommer upp har han blivit förvandlad till något man inte vill möta en mörk natt.


Men i hans sinne är han densamme. Han blir fånge i en klumpig, mossig, skräckinjagande kropp. Jagas av militärer, maffia och andra monster. Alla hatar honom, till och med hans bäste vän jagar honom för att han tror att varelsen är den som mördat hans vänner. Och även om träskmannen kan tänka och se klart, har han svårt för att kommunicera vilket gjorde sig tydligt i serien med dom vanskapta förvridna pratbubblorna. och korta, stakande repliker.


Träskmannen fick liv igen i mitten på 80-talet, genom Alan Moore (känd som skapare till serien "V för vendetta" nyligen repriserad i tidningen Agent X9.)


Jag har nu läst den första boken av "saga of the swampthing". Tyvärr finns den inte på svenska men genom den nya seriebutiken Fantasia i Umeå beställde jag den.


Serien börjar med att träskmannen spåras upp och skjuts ner av män anlitade av något stort amerikanskt forskarbolag. Man kyler ner kroppen och låter en skum figur som heter Woodrue göra en obduktion på denna till synes odödliga varelse.


Han finner att allt som finns i kroppen, lungor, lever, hjärtat ser ut som organ men bara är livlösa klumpar bildade av rötter och växtfibrer. Det som varit seriens kärna tidigare, att Alec Holland var fånge i denna varelse förändrades. Alec Holland dog i explosionen men hans själ åkte ner i träsket och med alla kemikalier och en livskraft utan sitt like formade träskets växt en varelse efter bästa förmåga, som alec Holland minns, Men som egentligen inte kan leva.

En växt som tror att han är Alec Holland. 


När han själv får vetskap om detta slår han sig fri och lägger sig i träsket för att förenas med det gröna han var en del av....men något hemskt hotar allt liv på jorden och god som han är, måste han stiga upp och sätta stopp för det.


 


Den här versionen har andra tecknare (Stephen Bissette och John Totleben)som jag vid första anblicken blev lite besviken på men efter att ha läst boken tycker är minst lika fantastiska som Berni Wrightson.




Det bästa var att efter många om och men får man till slut se Träskmannen finna ro i sig själv och bli lycklig.

Det var ju något man längtade efter då man köpte serietidningen som ung.

 


Jag har nu beställt två till av dessa böcker(det finns sammanlagt 6) och jag kommer nog att beta av alla. Berättelsen känns otroligt inspirerande och nästan poetisk. Och genom denna "nya" träskman som är genom rötterna en del av "det gröna" som är livets grundläggande förutsättningar så känns serien viktig. Inte att den blir politisk men den påminner om att vi alla är en del av ett kretslopp som man ska akta sig för att mixtra med. Flummigt men bra :)


Jag har alltid tyckt att serier, när dom är som bäst, är bland dom vackraste konstformer.

Swampthing stärker mig i den övertygelsen

 

Av Lars Andersson - 4 mars 2015 20:18

...när jag spelar Downtown sundown av Phil Lynott blir jag nästan det.



 


Presentation


Jag jobbar som Maskinarbetare på Siljum Mekan. På min fritid tecknar jag serier och spelar gitarr. Spelar även bas i coverbandet "Complayners"

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ LarsAnders med Blogkeen
Följ LarsAnders med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se