Så här minns jag honom.

En svartvit serie, skriven av Len Wein och fantastiskt tecknad av Berni Wrightson.

Den här skräckserien visade för mig i min barndom att serier kunde vara lika effektfulla berättarmedium som filmer och böcker.

Historien känner ni igen. En ung vetenskapsman, Alec Holland som mixtrar med en massa kemikalier på ett öde ställe i Louisianas träskmarker. Genom en explosion som dödar hans älskade fru Linda tar han själv eld och kastar sig ut i träsket. När han kommer upp har han blivit förvandlad till något man inte vill möta en mörk natt.

Men i hans sinne är han densamme. Han blir fånge i en klumpig, mossig, skräckinjagande kropp. Jagas av militärer, maffia och andra monster. Alla hatar honom, till och med hans bäste vän jagar honom för att han tror att varelsen är den som mördat hans vänner. Och även om träskmannen kan tänka och se klart, har han svårt för att kommunicera vilket gjorde sig tydligt i serien med dom vanskapta förvridna pratbubblorna. och korta, stakande repliker.

Träskmannen fick liv igen i mitten på 80-talet, genom Alan Moore (känd som skapare till serien "V för vendetta" nyligen repriserad i tidningen Agent X9.)

Jag har nu läst den första boken av "saga of the swampthing". Tyvärr finns den inte på svenska men genom den nya seriebutiken Fantasia i Umeå beställde jag den.

Serien börjar med att träskmannen spåras upp och skjuts ner av män anlitade av något stort amerikanskt forskarbolag. Man kyler ner kroppen och låter en skum figur som heter Woodrue göra en obduktion på denna till synes odödliga varelse.

Han finner att allt som finns i kroppen, lungor, lever, hjärtat ser ut som organ men bara är livlösa klumpar bildade av rötter och växtfibrer. Det som varit seriens kärna tidigare, att Alec Holland var fånge i denna varelse förändrades. Alec Holland dog i explosionen men hans själ åkte ner i träsket och med alla kemikalier och en livskraft utan sitt like formade träskets växt en varelse efter bästa förmåga, som alec Holland minns, Men som egentligen inte kan leva.

En växt som tror att han är Alec Holland. 

När han själv får vetskap om detta slår han sig fri och lägger sig i träsket för att förenas med det gröna han var en del av....men något hemskt hotar allt liv på jorden och god som han är, måste han stiga upp och sätta stopp för det.

Den här versionen har andra tecknare (Stephen Bissette och John Totleben)som jag vid första anblicken blev lite besviken på men efter att ha läst boken tycker är minst lika fantastiska som Berni Wrightson.

Det bästa var att efter många om och men får man till slut se Träskmannen finna ro i sig själv och bli lycklig.

Det var ju något man längtade efter då man köpte serietidningen som ung.

Jag har nu beställt två till av dessa böcker(det finns sammanlagt 6) och jag kommer nog att beta av alla. Berättelsen känns otroligt inspirerande och nästan poetisk. Och genom denna "nya" träskman som är genom rötterna en del av "det gröna" som är livets grundläggande förutsättningar så känns serien viktig. Inte att den blir politisk men den påminner om att vi alla är en del av ett kretslopp som man ska akta sig för att mixtra med. Flummigt men bra :)

Jag har alltid tyckt att serier, när dom är som bäst, är bland dom vackraste konstformer.

Swampthing stärker mig i den övertygelsen