Jag har fortfarande inte hämtat mig från gårdagens upplevelse.

Jag började med den här bloggen i slutet på januari, då visste jag inte riktigt vad det skulle bli. Men det kändes som ett lugnare utrymme än facebook. Att utveckla tankarna som snurrar i huvudet, minnen och analyser. Och en sida som folk måste klicka på för att ta sig hit. Inte något som flimrar förbi i nyhetsflödet.

Jag började skriva, mest om serier och spelade lite gitarr emellanåt. När jag såg statistiken efter ett tag snittade mellan 20 och 30 besökare per inlägg var jag nöjd med det. Precis lagomt för en folkskygg norrlänning som jag. 

När jag igår skrev texten om min pappa insåg jag att detta, som jag skrev har jag aldrig talat om...för nån. Vet inte ens om jag skulle klara det. Om rösten skulle bära. Men jag har tänkt på händelserna länge och det kändes viktigt att få ut min berättelse. Det här var bara början.

Minnena av min far skulle kunna hålla bloggen vid liv för alltid men idag låter jag honom vila. Annars har jag en mapp på datorn som heter "Stålmannen från Morbyn" där det mesta är samlat. Jag har tänkt att jag kanske får till en serie av det så småningom.

Från 20-30 besökare till 200 igår och över 300 idag. Tack alla som tog sig tid att läsa. Och tack för era fina kommentarer och meddelanden. Det känns som jag kommit er alla närmare. Jag är inte religiös men ibland undrar jag om inte en högre makt som styr allt kommunicerar med mig genom tecken, händelser som liknar tankar.

Till exempel fick jag i förra veckan en förfrågan av en byaförening om jag kunde komma till deras byastuga och berätta för barnen om mitt serieskapande. Jag blev givetvis hedrad men jag känner mig fortfarande lite osäker på att föreläsa...Och speciellt för så unga. Jag har varit på några, men ju yngre deltagarna blir blir det också svårare.

Jag vill ju bara vara en länk för dem till skapandets underbara värld. Ge dom inspiration och verktyg för att berätta från sitt innersta. Men några gånger har det utvecklats till att jag blir någon slags trollkarl med papper och penna och dom bländas av det så att deras eget papper, och vad dom kunde göra med pennorna försvinner. Så vill jag inte ha det.

Jag fick dock lite tips och råd från kollegor/serietecknare runt om i Sverige. Praktiska tips om lekar och väl förberedda övningar började inspirera mig igen men jag var fortfarande tveksam.

Då kom tecknet.

En ung pojke ringde igår. En pojke som varit med i en studiecirkel jag höll i för över fem år sedan. Det var ett gäng tonåringar som ville starta ett rockband. Finalen på cirkeln var att dom skulle få uppträda på hamnmagasinet i Umeå. Efter mycket om och men blev det så. Det videofilmade jag och alla ungarna fick varsin DVD med filmen.

Han undrade om jag hade kvar filmen för hans egen kopia hade försvunnit. Han ville ha den för att bevara det fina minnet från den tiden som var. Jag sa att jag skulle kolla och sedan återkomma. Det mina vänner, tolkade jag som ett tecken att det jag gjorde för ett gäng tonåringar fortfarande lever i den pojkens huvud som ett fint minne. Kunde jag då, måste jag väl kunna fixa det igen. Nu ska jag plocka fram filmkameran och leta rätt på filmsnutten då tonåringarna från Robertsfors körde Rolling Stones "Satisfaction" på hamnmagasinet i Umeå. 

Tack än en gång för att ni är med

/Lars

 

allan kämpe

19 mars 2015 21:23

Att vara lärare inom ett ämne som "hur man tecknar serier" är nog något av det mer knepiga man kan ge sig på. Men desto mer angeläget att vidarebefodra till den unga generationen idag.
Varför det? Jo, det är en hantverksmässig konstform som också är ett berättande. Det kräver tid...något som är en bra motvikt till det allt snabbare mediaflödet idag.
Det tidskrävande berättandet med hjälp av bilder och text ger tid till reflektion och hantverket är en bristvara i vårt annars så teoretiska skolväsende.
Barn och ungdomar längtar efter att jobba med händerna och skapa i bild, färg och form...och berättande är ett urgammalt behov som människan praktiserat 100 000-tals år kring knastrande lägereldar...

Så barnen och ungdomarna behöver höra om dina erfarenheter av serieskapande Lars!

Lars Andersson

19 mars 2015 21:34

Tack Allan Kämpe.
Jag håller med dig att om man känner behov av att skapa måste det ut. Man måste göra det. Jag tror att jag skulle bli allvarligt sjuk om jag skulle växa upp idag med Smartphones, datorer och TV-spel och TV-serier. Det handlar bara om envägskommunikation...att ta emot.Inte konstigt att ungarna mår dåligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

av Mats Källblad utgiven av Albumförlaget     De första avsnitten läste jag för ett år sedan i Galago och jag var nästan på väg att skaffa mig en prenumeration på tidningen. Den finns ju inte att köpa på vanliga affärer längre. Enda stället ...

Jag är både nyfiken och intresserad som rädd och obekväm i att göra en självbiografisk serie. Här är en kort strip som skulle kunna vara en början.        ...

Nu har jag kommit över en riktig pärla. Nämligen de första serierna om Doctor Strange. Serier publicerade i den amerikanska tidningen strange tales från 1963-66. Skrivna av Stan Lee och tecknade av Steve Ditko. Samma team som skapade självaste spider...

Det har gått bra. Suget har kommit över mig några gånger men nikotintuggummin fungerar. Givetvis ska jag fasa ut dessa också så småningom. Men än så länge får de hänga kvar. Den här gången kommer jag att fokusera på vanan i första hand och nikotinb...