Ibland spelar jag gitarr, och ibland läser jag serier och ibland.... som en dag i förra veckan, gick jag på Robertsfors gator, som en vanlig man. Jag gick till biblioteket och lånade en bok.

Inte vilken bok som helst. Denna bok hade jag sett nämnas i texter då jag googlat på Umedalens sjukhus. Ett skräckens hus för många en gång i tiden. Ett mentalsjukhus som använde metoder som isbad och elchocker och faktiskt har svenskt rekord på antalet lobotomeringar.

Boken är skriven av Astrid Väring 1944 och heter "I som här inträden". Den handlar om en man som efter ett tillfälligt nervsammanbrott försöker ta sitt liv och vaknar upp i en sal på sinnessjukhuset. Trots att han haft ett normalt liv med arbete, fru och barn får han ingen chans att återgå till detta. Hans fru har lämnat honom, hennes doktor och hans chef ser till att han får förtidspension. Ett läkarintyg skrivs att han lider av någon form av epilepsi.

Det är som en mardröm. Men Tomas ger inte upp och trots att han är ensam mot psykiatrins doktorer och världen kämpar han för att bevisa att han är frisk och förtjänar att leva ett liv i frihet, även om det aldrig kommer att bli som det en gång varit.

Astrid Väring var Västerbottens kurirens första kvinnliga skribent. Förutom recensioner skrev hon ofta om sociala frågor, särskilt om fattigdomen i barnfamiljer. Efter boken "I som här inträden" blev hon en röst för de psykiskt sjuka. Hennes man, som var tvångsintagen på sinnessjukhus var förlagan till romanens huvudperson, Tomas. Även hennes två systrar led av psykisk ohälsa. 

Jag har själv anhöriga som lidit av den behandling man gav under denna tid. Jag vill inte skriva så mycket om det just nu, men jag vill göra mer efterforskningar om detta som kanske kan leda till något. Det väckte mitt intresse att läsa boken och det ångrar jag inte. Hon är en fantastisk författare, Astrid, och det är roligt att läsa ett språk som jag känner igen från min barndom, ett språk som de vuxna pratade då.

Berättelsen är stark och ingen kan lägga boken ifrån sig oberörd. Jag har länge tyckt att gökboet med Jack Nicholson är en av dom bästa filmerna som gjorts. Detta är en av de bästa böckerna jag läst och den har den filmens äkthet och känsla och en stark empati för de sjuka.