Det började med att jag skulle rita en bonde. En bifigur i en serie jag och en kollega börjat spåna på.

Han har börjat skriva manuset och undrade om jag hade några teckningar. Det slog mig att jag inte tecknat speciellt mycket trots att vi diskuterat serien i några veckor. Bilderna har börjat växa i huvudet och det är så jag fungerar. Jag måste först se figurerna och miljöerna i huvudet innan jag kan teckna dem.

Bonden hade jag tänkt på och hade en ganska klar bild av hur han skulle se ut. Då papper och penna fanns i närheten krafsade jag ihop en figur:

Sen tänkte jag. Det här är inte rätt. Detta är en förenklad bild av en bonde, en klichéartad stereotyp. En person som ser lite korkad men snäll ut. 99 % av alla som ser teckningen förstår att det är en bonde men ... jag känner en del bönder och ingen av dem ser ut som honom. Ska jag som tecknare fortsätta att förankra denna bild?

Då började det som bidrog till att min natt blev sömnlös...

Jag började tänka efter vad jag sett och tagit intryck av i helgen. 

Först var det terrorattackerna i Paris. Varför skulle alla dessa människor dö? Det gjorde ont i mig att se dem lida. Jag förändrade min profilbild på facebook för att visa mitt stöd för alla som drabbats. Alla som dog och deras anhöriga. Sen började kommentarerna om varför ska vi reagera så kraftfullt av detta? I afrika dör människor av liknande attacker varje dag...och ingen bryr sig. Då gjorde även det ont.

Är det fel att bry sig för att det händer nära oss? Jag känner till att terrorn är vardag för många människor, därför är jag också för att vi ska öppna våra gränser och ta emot dem som är på flykt. Men det är sant att jag inte reagerar lika starkt på det som händer i afrika och mellanöstern, Jag är ändå en av dem som reagerar på att man hela tiden ska räkna upp hur många svenskar som blev offer. Som om det skulle spela någon roll.

Detta var ett slag mot mänskligheten!

Frankrike idag består av så många folk och kulturer att det känns som en miniatyr av världen. Därför var det ett slag mot hela världen. 

Eller... var det mot väst? mot marknadsekonomin och vår dekadenta livsstil?

Jag lämnar detta ämne åt sidan ett tag...

Jag var på en föreläsning igår. En föreläsning om hur NATO och USA försöker ringa in världen och få kontroll över den. Hur detta pågått i många årtionden. Hur Sverige idag är en av brickorna i detta spel. Det är inte heller nytt för mig. Jag vet att NATOs och USAs aktiviteter i mellanöstern bidragit till att grupper som Alqaida och ISIS bildats. Att en reaktion mot USA och dess vilja att lägga världen under sig har lett till ännu mer orättvisor med krig och terror som följd. Mer våld och krig är ingen lösning. 

Nu är du naiv tänker många. Det fanns inget annat sätt att stoppa Hitler på. Krig var det enda språk han förstod och det enda sätt att stoppa honom var att besegra hans oövervinnerliga arméer. Det är vad vi har fått lära oss men är det hela sanningen? Var inte tyskarna ett förtryckt folk efter första värkdskriget? Var det inte detta förtryck som gav Hitler grogrund för sina idéer om det tredje riket?

Men det är klart... när läderstövlarna väl börjat marschera fanns väl inget alternativ.

Då kommer jag tillbaka till det jag skrev om i början. Hur vi förenklar allt genom att måla det i svart eller vitt. Alla vet hur en bonde ser ut (även om det inte är sant) Alla vet hur en pirat ser ut, en lapp för ögat och träben. Alla vet hur en nazist och en terrorist ser ut. Det är dessa bilder många bygger sin verklighetsbild på och därför vill andra ta bort förenklingarna och skapa en mer nyanserad bild av verkligheten. Men är det vad människor är mottagliga för?

Är det inte förenklingarna som lockar i en komplicerad och motsägelsefull värld? År det inte förenklingarna att flyktingarna=potentiella terrorister som ger stöd för sverigedemokraterna? Att USA=satan som får människor att ansluta sig till ISIS? 

Hur kan man säga att alla människor är lika mycket värda när vi lever i ett system med pengar och makt som värdemätare och som hela tiden säger något helt annat?

Det var några av de tankar som hållit mig vaken inatt...jag har ingen lösning... men den här filmen gav mig hopp i varje fall 

Detta är den andra boken av Arthur Conan Doyle, bearbetad av de engelska serieskaparna Ian Edington och I.N.J Culbard. Översatt till svenska av Cato Vandrare och utgiven av Apart Förlag. 

Berättelsen börjar med att Holmes sitter i sin lägenhet på Baker Street och diskuterar med Watson om sitt sätt att analysera och uteslutningsmetoden. Då dyker en ung dam upp. Hon heter Mary Morstan och vill ha hjälp av mästerdetektiven att lösa mysteriet med hennes fars försvinnande för tio år sedan. Hon har under sex års tid fått pärlor från en okänd avsändare. En pärla varje varje år och nu hade hon fått ett brev där den okände avsändaren vill träffa henne. Hon får inte ta med sig polisen, men två vänner. Ni förstår nog vissa dessa två blir.

Detta är inledningen till en otroligt rafflande och spännande historia och jag bestämde mig för att läsa max ett kapitel åt gången men det kunde jag inte hålla boken igenom. Teckningsstilen som jag berättade om tidigare är enkel och för en som jag, som vill att Sherlock Holmes historier ska ha en speciell stämning, tyckte jag inte om den vid första anblicken. Men efter dessa två böcker (samt den jag följde i Agent X9) så vill jag bara läsa mer.

Här är några stämningsfyllda sidor och teckningar från boken som har ett trevligt format. ca 15X25 cm:

Jag vet inte vem som har största förtjänsten i detta om det är tecknaren eller manusförfattaren eller dessa två tillsammans. På denna sida trodde jag först att den var missfärgad före jag förstod att det var röken från vattenpipan som lade sig som en dimma även framför pratbubblorna. En kul tredimensionell effekt jag aldrig sett tidigare.

Och detta är den mest genialiska rutan i boken. vinkeln från bokhyllan utöver rummet.

Berätteslsen är också mer genomarbetad än den första (en studie i rött) som det står i förordet men det finns ändå några saker som jag störde mig på i denna. För er som inte läst den, blir nyfiken och inte vill veta slutet bör nog sluta läsa här för det jag nu kommer att skriva kommer nog att avslöja en del av det. 

*SPOILERVARNING*

Berättelsen är ju skriven i slutet av 1800-talet och då följer det med mycket av de fördomar folk hade då. Bland annat är skurkens medhjälpare en pygmé och hur han och hans folk beskrivs är inte speciellt snällt. Det tar emot litegrann att läsa de sista kapitlen på grund av detta. Det är ju ändå Fantomens kompisar vi pratar om.

Synen på äganderätten störde mig också. I centrum av denna berättelse finns en gammal skatt. Först är det en engelsk soldat i sällskap med tre indier (de fyra) som stjäl den av en indisk Raja. Sen stjäl två brittiska officerare den av dem. En av dem var Mary Morstans far. Och knappt innan fallet var löst kilar doktor Watson iväg med kistan till den unga fröken som givetvis ansågs vara ägare till den, då både hennes far och den andre var död. Var det så man såg på äganderätten i det viktorianska England? Den som stal det sist fick det?

Nåväl, det kan jag leva med. Jag är glad att världen har förändrats och att det går åt rätt håll.

En tredje sak jag stör mig på är att jag önskar att man kunde skriva mer om seriens uppkomst. Det är trevligt att läsa Mattias Boströms förord om Arthur Conan Doyle, men jag efterlyser en artikel där man kan läsa om serieskaparnas syn på historierna och hur de arbetat. skisser och intervjuer, sånt som brukar följa med som kuriosa i bland annat Dylan Dog och Linda och Valentin.

Boken får en stark 3:a på en femgradig skala.

Det borde ha varit bättre men det var det jag skrev i dom sista styckena som tog ner betyget. Och det är ju inte någons fel. Inte serieskaparna som varit trogna orginalet och inte Doyle som säkert var ganska modern i den tid han levde i. Det är nog bara insikten att mänskligheten har en tråkig historia som man blir sorgligt påmind av.

Men läs den gärna, du kommer inte att ångra dig.

/Lars