Detta är den andra boken av Arthur Conan Doyle, bearbetad av de engelska serieskaparna Ian Edington och I.N.J Culbard. Översatt till svenska av Cato Vandrare och utgiven av Apart Förlag. 

Berättelsen börjar med att Holmes sitter i sin lägenhet på Baker Street och diskuterar med Watson om sitt sätt att analysera och uteslutningsmetoden. Då dyker en ung dam upp. Hon heter Mary Morstan och vill ha hjälp av mästerdetektiven att lösa mysteriet med hennes fars försvinnande för tio år sedan. Hon har under sex års tid fått pärlor från en okänd avsändare. En pärla varje varje år och nu hade hon fått ett brev där den okände avsändaren vill träffa henne. Hon får inte ta med sig polisen, men två vänner. Ni förstår nog vissa dessa två blir.

Detta är inledningen till en otroligt rafflande och spännande historia och jag bestämde mig för att läsa max ett kapitel åt gången men det kunde jag inte hålla boken igenom. Teckningsstilen som jag berättade om tidigare är enkel och för en som jag, som vill att Sherlock Holmes historier ska ha en speciell stämning, tyckte jag inte om den vid första anblicken. Men efter dessa två böcker (samt den jag följde i Agent X9) så vill jag bara läsa mer.

Här är några stämningsfyllda sidor och teckningar från boken som har ett trevligt format. ca 15X25 cm:

Jag vet inte vem som har största förtjänsten i detta om det är tecknaren eller manusförfattaren eller dessa två tillsammans. På denna sida trodde jag först att den var missfärgad före jag förstod att det var röken från vattenpipan som lade sig som en dimma även framför pratbubblorna. En kul tredimensionell effekt jag aldrig sett tidigare.

Och detta är den mest genialiska rutan i boken. vinkeln från bokhyllan utöver rummet.

Berätteslsen är också mer genomarbetad än den första (en studie i rött) som det står i förordet men det finns ändå några saker som jag störde mig på i denna. För er som inte läst den, blir nyfiken och inte vill veta slutet bör nog sluta läsa här för det jag nu kommer att skriva kommer nog att avslöja en del av det. 

*SPOILERVARNING*

Berättelsen är ju skriven i slutet av 1800-talet och då följer det med mycket av de fördomar folk hade då. Bland annat är skurkens medhjälpare en pygmé och hur han och hans folk beskrivs är inte speciellt snällt. Det tar emot litegrann att läsa de sista kapitlen på grund av detta. Det är ju ändå Fantomens kompisar vi pratar om.

Synen på äganderätten störde mig också. I centrum av denna berättelse finns en gammal skatt. Först är det en engelsk soldat i sällskap med tre indier (de fyra) som stjäl den av en indisk Raja. Sen stjäl två brittiska officerare den av dem. En av dem var Mary Morstans far. Och knappt innan fallet var löst kilar doktor Watson iväg med kistan till den unga fröken som givetvis ansågs vara ägare till den, då både hennes far och den andre var död. Var det så man såg på äganderätten i det viktorianska England? Den som stal det sist fick det?

Nåväl, det kan jag leva med. Jag är glad att världen har förändrats och att det går åt rätt håll.

En tredje sak jag stör mig på är att jag önskar att man kunde skriva mer om seriens uppkomst. Det är trevligt att läsa Mattias Boströms förord om Arthur Conan Doyle, men jag efterlyser en artikel där man kan läsa om serieskaparnas syn på historierna och hur de arbetat. skisser och intervjuer, sånt som brukar följa med som kuriosa i bland annat Dylan Dog och Linda och Valentin.

Boken får en stark 3:a på en femgradig skala.

Det borde ha varit bättre men det var det jag skrev i dom sista styckena som tog ner betyget. Och det är ju inte någons fel. Inte serieskaparna som varit trogna orginalet och inte Doyle som säkert var ganska modern i den tid han levde i. Det är nog bara insikten att mänskligheten har en tråkig historia som man blir sorgligt påmind av.

Men läs den gärna, du kommer inte att ångra dig.

/Lars

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

av Mats Källblad utgiven av Albumförlaget     De första avsnitten läste jag för ett år sedan i Galago och jag var nästan på väg att skaffa mig en prenumeration på tidningen. Den finns ju inte att köpa på vanliga affärer längre. Enda stället ...

Jag är både nyfiken och intresserad som rädd och obekväm i att göra en självbiografisk serie. Här är en kort strip som skulle kunna vara en början.        ...

Nu har jag kommit över en riktig pärla. Nämligen de första serierna om Doctor Strange. Serier publicerade i den amerikanska tidningen strange tales från 1963-66. Skrivna av Stan Lee och tecknade av Steve Ditko. Samma team som skapade självaste spider...

Det har gått bra. Suget har kommit över mig några gånger men nikotintuggummin fungerar. Givetvis ska jag fasa ut dessa också så småningom. Men än så länge får de hänga kvar. Den här gången kommer jag att fokusera på vanan i första hand och nikotinb...