Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lars Andersson - 13 juli 2016 19:55

Vaknade klockan 8 imorse. Ännu en varm sommardag i Norrland. Termometern hade redan passerat 20 grader och solen sken.

Frun och dottern sov. Inte lönt att bråka med dom tänkte jag. Jag gör en utflykt till Mjödtjärnberget, några mackor, en korv och en kaffetermos. Behöver man mer för en fin dag?

Nu tänkte jag göra den utflykt jag tänkt på länge. Takräcket på bilen monterades för kanoten ska med. Jag tänker nämligen göra den resa som Gustapärsa och de som bodde i Mjödtjärn gjorde FÖRE de började bygga vägar.

Som Berta från Mjödtjärn berättade då hon skulle till skolan. "Först gick vi fem kilometer, sen åkte vi båt fem kilometer."

Den vägen med båt var över Bjursjön. Jag visste ju inte var de la till, men jag visste var vägen slutade den tiden och när vi åker bilvägen till Mjödtjärnberget ser vi Bjursjön hela tiden.

Klockan halvelva var kanoten, efter mycket om och men, i sjön. Jag siktade in mig på ett berg i horisonten som jag trodde var mjödtjärnberget, och började paddla.

 


Tanken var att jag skulle hitta utloppet där bäcken från Mjödtjärn rinner ut i Bjursjön.

Många bäckar var det i det området men jag for vidare. Till slut kom jag till ett väldigt kringlande inflöde, så kringlande att jag lämnade kanoten och gick.

 

I Robertsfors hade himlen varit klarblå men här mullrade åskan. Tor kanske också gjorde en utflykt till Mjödtjärnberget idag.

När jag kom upp var allt som vanligt. Smultron blir det nog så småningom men just nu var det bara kart.

 

Stubben i den viskande skogen fanns kvar

 

Jag fikade, drack det gudomliga vattnet från den 13 meter djupa brunnen. Jag la mig ner i gräset och såg hur det sista åskmolnet drog iväg. Ständigt mullrande men utan att stänka vatten, just här i varje fall.

 

Jag skrev några rader i gästboken, ritade en gubbe, gick en sväng runt gårdsplanen och sen bar det iväg hem.

På vägen hem var det sjöblött i Bygdsiljum. Det var tydligen här åskregnet fick falla.

En fin dag var det, men nog känns det i kroppen att man inte längre är någon ungdom.


Av Lars Andersson - 12 juni 2016 12:11

Sommarens läsning är här. Det är ett bra serieår för oss som gillar äventyrsserier både av det klassiska slaget och de moderna. Fantomen fyller 80 år som seriefigur och tidningen jubilerar med all rätt. Agent X9 är den andra tidningen som överlevt av den hög av titlar som fanns på 70- och 80-talet. Båda tidningarna kompletterar varandra på ett bra sätt. Fantomen kanske inriktar sig på en något yngre läsarskara. Agent X9 har alltid varit vuxnare på något sätt. Men båda tidningarna försöker få fram serier som de hoppas ska tilltala de fåtal serieläsare som finns i landet. Dessa tidningar är nog idag bättre än vad de någonsin varit. Litium är en ny tidning som jag inte skrivit något om. Jag gillar den men tror inte att den överlever mer än de 4 nummer som utlovats. För den som vill läsa modernare serier från den amerikanska marknaden rekommenderar jag den varmt. Om man missat de första numren kan man beställa alla 4 här:

http://www.dintidning.se/bocker/litium-seriepaket-4-nr/


Innehållet är skräck och mystik vilket också hör sommaren till. Kom bara ihåg att den riktar sig till vuxna läsare.


Nu till Agent X9 som var anledningen till att jag tänkte skriva idag. De senaste somrarna har de alltid gjort feta satsningar och det gillar jag. Serier passar som sagt bra att läsa denna årstid. I hängmattan en solig dag eller i stearinljusets sken då åskan mullrar och regnet smattrar mot rutan. Agent X9 sparar inte på krutet två 148-sidors tidningar blir det. Man trycker det bästa som finns i serieväg just nu och funkar inte den så är det nog lika bra att ge upp detta medium.

 

Vad är innehållet då?


Till att börja med den första delen av två av Luftslottet som sprängdes. Den fransk-belgiska serieversionen av Stieg Larssons Millenium-triologi. Det finns två versioner. Denna och en amerikansk. Jag läser båda och gillar dem. Det är märkligt att samma bok kan ge upphov till två helt olika tolkningar. Jag tror även ni som läst böckerna skulle uppskatta serierna. Den här blir billigare då den amerikanska versionen bara finns att köpa i albumform, denna har också mer fart i sig.

 


Den svenske serieskaparen Lars Krantz har också ett kort bidrag med i denna tidning. Teckningarna är njutbara, bara tanken att göra en serie med Krister Pettersson som polis är genialisk. Dock tycker jag att Lars borde få göra skräddarsydda avsnitt för tidningen istället för att plocka ut avsnitt från albumet Den svarta jorden. För den som inte läst hela serieromanen kan det bli lite obegripligt. Men å andra sidan kan det skapa en nyfikenhet som bidrar till att fler söker upp den och läser den.   http://shop.apartforlag.se/den-svarta-jorden-vandrande-stjarnor-1 

 

Den tredje serien är den klassiska Modesty Blaise fast här tecknad av Dick Giordano, jag har läst någon Läderlappsserie av honom för länge sedan, och han är skicklig. Kul att läsa Modesty med en vanlig serietidningslayout istället för de redigerade dagstripparna. Manusförfattaren är dock densamme som till den engelska dagsstrippen, Peter O'Donnell.

 



Den fjärde serien är den som gjorde att jag förlängde min prenumeration på Agent X9 igen. Velvet En ny amerikansk serie skapad av Brubaker(manus) Epting (teckningar) och Breitweser(färg). En tuff medelålders kvinna som ensam har fått en osynlig fiende att slåss mot. Den är precis som Krantz serie svår att hänga med i om man inte läst de tidigare episoderna, men de finns att köpa i samlad form av Apart förlag vilken jag också varmt rekommenderar. 

http://shop.apartforlag.se/velvet

 



Ni som inte vet vad ni ska läsa i sommar kan inte skylla på mig i varje fall.


/Lars


Av Lars Andersson - 18 maj 2016 13:35

Jag har varit lite lat på att uppdatera denna blogg. Men jag tycker att den är rätt skön att ha till hands när jag får lust att skriva om något som ligger varmt om hjärtat. Nu är det Fantomens tur igen.


Det senaste numret 10-11 2016 är en välinvesterad 50-lapp, om man vill ha en stunds underhållning och dessutom resa i Fantomens tidsmaskin. Omslaget av Henrik Sahlström är i en klass för sig. Hoppas att han aldrig tröttnar på att göra dessa.

 

Denna tidning består av 100 % Fantomen. Tre avslutade äventyr som representerar tre deccenium.

1940, -80 och 2010-talet(nu).


Den börjar med Slavarnas Järnväg(1986)Skrivet av Norman Worker och tecknat av Hans Lindahl. För oss som växte upp på 70-talet känner vi igen Workers fantastiska berättelser. Kanske främst de historiska. Denna är även historisk, den utspelar sig under senare hälften av 1800talet. Det börjar med att Bengali skall få besök av en engelsk Lord. Bengali är ju ett afrikanskt land som, under denna tid står under Brittiskt styre. Guvernören Stamford har moderniserat landet och byggt en ny järnväg. Det som är dystert är att man använt slavar till detta arbete och då slaveriet varit förbjudet i 35 år får Talif Nasif uppdraget att snabbt avsluta jobbet och sopa igen spåren från slavarbetet.


Det kunde säkert gått bra om inte Fantomens barn råkade ramla in i handlingen och reagerade på hur de svarta slavarna behandlades.

 

Lindahl är i toppform 1986, det är en av de bästa tecknarna i den svenska tidningens historia. Han kanske gjorde sig bättre i svartvit som tidningen var 1986, men jag köper färgläggningen om den bidrar till att locka fler läsare.


Nästa historia, Aeronauten är ett nytt dagstripp-äventyr skrivet av Tony DePaul och tecknat av den nyligen avlidne Paul Ryan (R.I.P.) 

Det börjar med att Gamle Moz drömmer en mardröm om Fantomen och att döden kommer till honom. Guran tycker att hans kompis ska stanna hemma ett tag. Men fantomen bekymrar sig inte över detta utan störtar snabbt iväg för att ta hand om några knarksmugglare. Han stoppar operationen men en amerikansk pilot lyckas undkomma:

 

Fantomen återvänder till de djupa skogarna och får snart besök av en gäst från det förflutna som sedan kommer att följa honom på resan för att stoppa resten av ligan. Jag har aldrig tidigare läst ett något så mystiskt äventyr av dessa två.



Det som jag också gillar är att man återfunnit Lee Falks humor.

Här har han slagit ner vakten till Knarksmugglar-kungens hus i New York.

   



Det sista äventyret, Den röda häxan av Lee Falk, Ray Moore och Wilson McCoy(1946) är inte lika bra som de tidigare, men jag ångrar inte att ha läst det. Det har en viss charm då Lee Falks egen dotter heter Valerie. Ray Moore är inte i sin bästa form som tecknare. Jag misstänker att han skissat och Wilson McCoy tuschat sidorna, men det är ändå mysigt att se hur denna lila fantom såg ut på söndagssidorna i USA på 40-talet.


 


Betyg totalt: en stark 4 på en 5-gradig skala.

100 sidor fin underhållning.


/Lars

Av Lars Andersson - 30 april 2016 09:23

 

Nu har jag läst Karl-Alfred, Det stora råkurret. av E.C Segar.

Det är dagstrippar från 1931, utgivet på svenska 1994 av Epix Förlag.


Som många andra känner jag till figuren genom tecknade filmer som gjorts.


Även om jag hört vilket mästerverk orginalserien är, har jag dock aldrig läst den förrän nu. Karl-Alfred, (eller Popeye som den heter på engelska) skapades av den amerikanska serieskaparen EC Segar 1929. Skrevs och tecknades av honom fram till hans död, 1938.


Serien börjar med att Karl-Alfred ska öppna en bank. Av någon anledning har han, Olivia och kompisen Castor en massa pengar som han vill göra något vettigt med. 

 

Som ni alla förstår så går det åt skogen med den idén men jag tyckte berättelsen var kul och hur den vänder upp och ner på begreppen. 


 

Det är väl inte skojare och bankdirektörer som ställer till det mest utan hellre Karl-Alfreds svaghet för söta tjejer. 


Sedan den, redan i förväg, utdömda idén går åt skogen blir Karl-Alfred anlitad av Kung Blozo i landet Esofagusta att hjälpa honom i kriget mot Tonsillvanien. Här finns den elake Generalen Bunzo som hotar att lönnmörda kungen så fort han inte får det som han vill. Men krigets meningslöshet blir ganska tydlig då varken Kungen eller Generalen vet varför man krigar.

Ganska snart blir general Bunzo Karl-Alfreds fiende och börjar planera hur han ska få honom ur vägen.

 

Det Karl-Alfred inte kan lösa med klurighet kan han alltid lösa med nävarna. 

 


Det har varit otroligt rogivande att läsa denna 84  sidor tjocka bok. Detta är något annat än de Disneyliknande filmer man sett. Berättelserna är fria och flummiga, skämten kan vara både råa och barnsliga. 


Man fattar inte att serien är över 80 år gammal. 

 

Den får en stark fyra på en femgradig skala.


Om du inte vill köpa den finns den kanske på ett bibliotek i närheten.  

 

/Lars

Av Lars Andersson - 17 mars 2016 17:52

Och varför det undrar du?


Ja, för att de publicerar den allra första Fantomen-serien, "Singhpiraterna", från 1936. Eftersom Fantomen som serie fyller 80 år kör tidningen lite jubileumsgrejer under året och detta är en av dem.


Jag har läst "Singhpiraterna" tidigare. Det var i den stora jubileumsboken från 1975. Den var ganska hårt klippt och redigerad men då, när jag var 11 år, var jag helt fascinerad av berättelsen och de fantastiska teckningarna. Det var bland det bästa jag läst av Fantomen och det tycker jag fortfarande, fast jag fyller 50 snart.


I tidningen som finns ute nu kör dom den precis som när den publicerades första gången, helt oredigerade dagsstrippar. till och med "imorgon"-textplattan fick vara kvar.

 

Vad är det som gör den så bra då?


Fantomen är ganska kaxig och smårolig. Han spelar allan med sin legend och skrämmer de vidskepliga skurkarna. Han kastar sig ofta in i farliga situationer helt oförberedd och för det mesta är det bara med tur han kommer undan med livet i behåll. 

 


Lee Falk som skrev berättelsen hade inte heller riktigt bestämt vart den skulle bära. först tänkte han att den bortskämde playboyen Jimmy Wells skulle vara fantomen (första rutan i strippen nedan).

 

Men sen tänkte han om och skapade legenden som skulle bli grunden för den Fantomen vi känner idag. 

 


Nu gjordes denna serie för 80 år sedan och därmed finns alla de fördomar som rådde då med. Både när det gäller asiater, färgade och kvinnor. Om man stör sig på sådant är det lika bra att låta den vara, själv tycker jag att det är positivt att världen har förändrats och man får se denna serie som ett tidsdokument, precis som gamla Bogart-filmer och Pippi Långstrump. Och Diana var nog ovanligt tuff med den tidens mått mätt.

Som kuriosa kan jag berätta att Ray Moore började med att rita ögonen under masken, men trycktekniken var så dålig på den tiden att det ofta blev helt svart. Därför lämnade man det fältet helt vitt, och så är det än idag.  

 


Även uppföljaren "Luftens Rövare" finns med i denna tidning och den, kära vänner, har jag aldrig läst.

Så ni som tänkt ringa mig ikväll göre sig icke besvär, mobilen är avstängd    


/Lars



Av Lars Andersson - 16 november 2015 03:36

Det började med att jag skulle rita en bonde. En bifigur i en serie jag och en kollega börjat spåna på.

Han har börjat skriva manuset och undrade om jag hade några teckningar. Det slog mig att jag inte tecknat speciellt mycket trots att vi diskuterat serien i några veckor. Bilderna har börjat växa i huvudet och det är så jag fungerar. Jag måste först se figurerna och miljöerna i huvudet innan jag kan teckna dem.


Bonden hade jag tänkt på och hade en ganska klar bild av hur han skulle se ut. Då papper och penna fanns i närheten krafsade jag ihop en figur:

   

Sen tänkte jag. Det här är inte rätt. Detta är en förenklad bild av en bonde, en klichéartad stereotyp. En person som ser lite korkad men snäll ut. 99 % av alla som ser teckningen förstår att det är en bonde men ... jag känner en del bönder och ingen av dem ser ut som honom. Ska jag som tecknare fortsätta att förankra denna bild?


Då började det som bidrog till att min natt blev sömnlös...


Jag började tänka efter vad jag sett och tagit intryck av i helgen. 


Först var det terrorattackerna i Paris. Varför skulle alla dessa människor dö? Det gjorde ont i mig att se dem lida. Jag förändrade min profilbild på facebook för att visa mitt stöd för alla som drabbats. Alla som dog och deras anhöriga. Sen började kommentarerna om varför ska vi reagera så kraftfullt av detta? I afrika dör människor av liknande attacker varje dag...och ingen bryr sig. Då gjorde även det ont.


Är det fel att bry sig för att det händer nära oss? Jag känner till att terrorn är vardag för många människor, därför är jag också för att vi ska öppna våra gränser och ta emot dem som är på flykt. Men det är sant att jag inte reagerar lika starkt på det som händer i afrika och mellanöstern, Jag är ändå en av dem som reagerar på att man hela tiden ska räkna upp hur många svenskar som blev offer. Som om det skulle spela någon roll.

Detta var ett slag mot mänskligheten!


Frankrike idag består av så många folk och kulturer att det känns som en miniatyr av världen. Därför var det ett slag mot hela världen. 


Eller... var det mot väst? mot marknadsekonomin och vår dekadenta livsstil?


Jag lämnar detta ämne åt sidan ett tag...


Jag var på en föreläsning igår. En föreläsning om hur NATO och USA försöker ringa in världen och få kontroll över den. Hur detta pågått i många årtionden. Hur Sverige idag är en av brickorna i detta spel. Det är inte heller nytt för mig. Jag vet att NATOs och USAs aktiviteter i mellanöstern bidragit till att grupper som Alqaida och ISIS bildats. Att en reaktion mot USA och dess vilja att lägga världen under sig har lett till ännu mer orättvisor med krig och terror som följd. Mer våld och krig är ingen lösning. 


Nu är du naiv tänker många. Det fanns inget annat sätt att stoppa Hitler på. Krig var det enda språk han förstod och det enda sätt att stoppa honom var att besegra hans oövervinnerliga arméer. Det är vad vi har fått lära oss men är det hela sanningen? Var inte tyskarna ett förtryckt folk efter första värkdskriget? Var det inte detta förtryck som gav Hitler grogrund för sina idéer om det tredje riket?


Men det är klart... när läderstövlarna väl börjat marschera fanns väl inget alternativ.


Då kommer jag tillbaka till det jag skrev om i början. Hur vi förenklar allt genom att måla det i svart eller vitt. Alla vet hur en bonde ser ut (även om det inte är sant) Alla vet hur en pirat ser ut, en lapp för ögat och träben. Alla vet hur en nazist och en terrorist ser ut. Det är dessa bilder många bygger sin verklighetsbild på och därför vill andra ta bort förenklingarna och skapa en mer nyanserad bild av verkligheten. Men är det vad människor är mottagliga för?


Är det inte förenklingarna som lockar i en komplicerad och motsägelsefull värld? År det inte förenklingarna att flyktingarna=potentiella terrorister som ger stöd för sverigedemokraterna? Att USA=satan som får människor att ansluta sig till ISIS? 


Hur kan man säga att alla människor är lika mycket värda när vi lever i ett system med pengar och makt som värdemätare och som hela tiden säger något helt annat?


Det var några av de tankar som hållit mig vaken inatt...jag har ingen lösning... men den här filmen gav mig hopp i varje fall 


Av Lars Andersson - 8 november 2015 14:42

Detta är den andra boken av Arthur Conan Doyle, bearbetad av de engelska serieskaparna Ian Edington och I.N.J Culbard. Översatt till svenska av Cato Vandrare och utgiven av Apart Förlag. 

Berättelsen börjar med att Holmes sitter i sin lägenhet på Baker Street och diskuterar med Watson om sitt sätt att analysera och uteslutningsmetoden. Då dyker en ung dam upp. Hon heter Mary Morstan och vill ha hjälp av mästerdetektiven att lösa mysteriet med hennes fars försvinnande för tio år sedan. Hon har under sex års tid fått pärlor från en okänd avsändare. En pärla varje varje år och nu hade hon fått ett brev där den okände avsändaren vill träffa henne. Hon får inte ta med sig polisen, men två vänner. Ni förstår nog vissa dessa två blir.


Detta är inledningen till en otroligt rafflande och spännande historia och jag bestämde mig för att läsa max ett kapitel åt gången men det kunde jag inte hålla boken igenom. Teckningsstilen som jag berättade om tidigare är enkel och för en som jag, som vill att Sherlock Holmes historier ska ha en speciell stämning, tyckte jag inte om den vid första anblicken. Men efter dessa två böcker (samt den jag följde i Agent X9) så vill jag bara läsa mer.


Här är några stämningsfyllda sidor och teckningar från boken som har ett trevligt format. ca 15X25 cm:

 



Jag vet inte vem som har största förtjänsten i detta om det är tecknaren eller manusförfattaren eller dessa två tillsammans. På denna sida trodde jag först att den var missfärgad före jag förstod att det var röken från vattenpipan som lade sig som en dimma även framför pratbubblorna. En kul tredimensionell effekt jag aldrig sett tidigare.

 


Och detta är den mest genialiska rutan i boken. vinkeln från bokhyllan utöver rummet.


   


Berätteslsen är också mer genomarbetad än den första (en studie i rött) som det står i förordet men det finns ändå några saker som jag störde mig på i denna. För er som inte läst den, blir nyfiken och inte vill veta slutet bör nog sluta läsa här för det jag nu kommer att skriva kommer nog att avslöja en del av det. 


*SPOILERVARNING*


Berättelsen är ju skriven i slutet av 1800-talet och då följer det med mycket av de fördomar folk hade då. Bland annat är skurkens medhjälpare en pygmé och hur han och hans folk beskrivs är inte speciellt snällt. Det tar emot litegrann att läsa de sista kapitlen på grund av detta. Det är ju ändå Fantomens kompisar vi pratar om.


Synen på äganderätten störde mig också. I centrum av denna berättelse finns en gammal skatt. Först är det en engelsk soldat i sällskap med tre indier (de fyra) som stjäl den av en indisk Raja. Sen stjäl två brittiska officerare den av dem. En av dem var Mary Morstans far. Och knappt innan fallet var löst kilar doktor Watson iväg med kistan till den unga fröken som givetvis ansågs vara ägare till den, då både hennes far och den andre var död. Var det så man såg på äganderätten i det viktorianska England? Den som stal det sist fick det?


Nåväl, det kan jag leva med. Jag är glad att världen har förändrats och att det går åt rätt håll.


En tredje sak jag stör mig på är att jag önskar att man kunde skriva mer om seriens uppkomst. Det är trevligt att läsa Mattias Boströms förord om Arthur Conan Doyle, men jag efterlyser en artikel där man kan läsa om serieskaparnas syn på historierna och hur de arbetat. skisser och intervjuer, sånt som brukar följa med som kuriosa i bland annat Dylan Dog och Linda och Valentin.


Boken får en stark 3:a på en femgradig skala.


Det borde ha varit bättre men det var det jag skrev i dom sista styckena som tog ner betyget. Och det är ju inte någons fel. Inte serieskaparna som varit trogna orginalet och inte Doyle som säkert var ganska modern i den tid han levde i. Det är nog bara insikten att mänskligheten har en tråkig historia som man blir sorgligt påmind av.


Men läs den gärna, du kommer inte att ångra dig.


/Lars


Av Lars Andersson - 18 oktober 2015 14:59

   

Miljöfrågorna har alltid betytt något för mig och jag vet att om vi inte gör något kommer förutsättningarna för liv på denna planet att upphöra. Detta är ett engagemang som jag ärvt från min far som var en människa som stod med ena foten i naturen. Han var på många sätt lik vår förfader Gustapärsa. Med en yxa och spade hade han kunnat överleva i stort sett varsomhelst. Det enda som krävdes var en frisk natur.


Det är den som är hotad nu och det är vi människor som ställer till det. Gifter, avgaser och andra föroreningar är det enda vi lämnar efter oss i vår rovdrift av jordens resurser. Jag kände ett behov att uttrycka något jag gått och burit inom mig. Det räckte inte med att köra en etanolbil eller göra en varmkompost. Jag ville säga till på allvar.

Och då kom svaret för mitt behov i Malin Svedjeholms projekt:

 

Serier för klimatet!


En uppmaning till alla serieskapare som bryr sig, att göra något konkret.


Men vad skulle jag göra?


Jag har aldrig varit bra på satir och humor. Jag vet inte varför, men folk har aldrig skrattat åt det jag gjort även om jag ansträngt mig för att göra det roligt.


Min far skrev lite dikter om sådant som han brydde sig om och då kom jag ihåg att det fanns ett antal dikter som faktiskt handlade om miljön. Och speciellt en som jag alltid betraktat som en av hans mästerverk. Denna:


 


  

(publicerad i Ordet fritt i Västerbottens Kuriren någon gång i början på 90-talet)


Först försökte jag bara plocka ut orden och illustrera dikten som den var. 

Men det gick inte.

Sen försökte jag skriva dikten som en text med mina ord men samma andemening.

Det funkade inte heller.


Då gjorde som han hade gjort och gick ut på långa promenader i skog och mark och lät tankarna ramla omkring lite i huvudet. Och då kom det   


En berättelse som fungerar fristående men som ändå är en tolkning av min pappas dikt.


Jag känner mig hedrad att få vara med i detta projekt. Bland serieskapare som inspirerat mig en gång i tiden, såsom Nicolas Krizan och Johan Andreasson. Men även med alla unga och nyskapande tecknare. Så förutom att serien är ett bidrag till ett projekt som jag hoppas kommer att betyda något så är det även en hyllning till min far och de värderingar han stod för. 

 

 

Och gå in på Facebooksidan serier för klimatet och ta till dig budskapet. 


https://www.facebook.com/serierforklimatet


Vi kan och vi måste förändra utvecklingen.


/Lars

Presentation


Jag jobbar som Maskinarbetare på Siljum Mekan. På min fritid tecknar jag serier och spelar gitarr. Spelar även bas i coverbandet "Complayners"

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2020
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards