Jag har nu börjat jobba med en skräckserie.

Inspirationen kommer från äggtjuvarna som ställer till det i fjällen och en gammal legend om en stor rovfågel jag hörde berättas om som barn.

Om du vill läsa denna serie i en tidning så är det här inget för dig. Men om du vill se hur skapelseprocessen går till så har du kommit rätt. Här finns inga hemligheter.

Igår kväll tänkte jag att bland det första som inspirerade mig att börja teckna var faktiskt skräck.
Både filmer och serietidningar. Jag har nu gjort över 100 sidor serier men inte en enda skräckserie. Det är på tiden med andra ord.

Jag gjorde ganska snabbt ett bildmanus på en historia jag tänkte ut under en promenad igår eftermiddag. (Om jag mötte någon som tyckte att jag hade något konstigt i blicken kommer ni snart att förstå varför)

Sen skissade jag upp ett bildmanus med slarviga teckningar och text.
Det bryr jag mig inte om att visa upp här, för det är i stort sett samma bilder som jag sen skissade upp idag på ett större papper. Det där första bildmanuset är det nog bara jag som ser vad bilderna föreställer egentligen. Men det är ett bra stöd i upplägget av sidorna om man vet vad som ska hända och i vilken ordning, och vilka perspektiv.

Så här blev det.

Förmodligen kommer jag att sudda och skissa om innan jag är riktigt nöjd. Men just nu ikväll känner jag mig nöjd med det jag gjort och vad det kan bli. Säg bara till om du undrar över något eller har tips på hur jag kan göra den ännu bättre. Alla kommentarer är välkomna.

/Lars

Jaha hur kom jag in på det här spåret då?

Vittra finns som ett dunkelt minne från berättelser jag hörde i min barndom. Lika dunkelt som det folk dom är.

Historierna berättades sent på sommarkvällarna, mest av gamla människor som hälsade på. Eller som vi besökte. Jag kommer inte ihåg någon specifik historia men minns att dom var fulla av mystik och ofta hade en knorr på slutet.

För ett par veckor sedan var jag och lyssnade på en föreläsning av en författare som mest skrivit om nybyggare. Han hade även en vitter-historia i bagaget som återväckte mitt intresse för detta väsen.

Jag har haft planer att låta vittran finnas med i dom serier jag tecknar. Dels för att jag gillar mystiken och dels för att dom är unika för Norrland. Jag vet inte varför jag tappade tråden men när det regnade några dagar bestämde jag mig för att plocka upp den igen.

Till min fasa såg jag att en svensk B-skräckfilm gjorts 2012. Där Vittra beskrivs som den nordiska zombien. Har bara sett trailern till denna men det är inte något som lockar precis. Detta är långt ifrån den vittra jag minns när dimman låg på åkrarna under min barndoms sommarkvällar. Dessutom var visst Johannes Brost med. Bara det...

Så jag bestämde mig för att söka efter ursprunget. Då hittade jag denna:

På en liten bokhandel i Umeå fanns ett begagnat exemplar.

Boken är skriven av Edgar Nilsson, född och uppvuxen i Näs utanför Bygdeå. Han har nedtecknat historier på bygdemål. En del har han upplevt själv. En del har berättats av grannar och äldre släktingar. 

För mig är bygdemålet en fullt förståelig dialekt även om den skjiljer sig lite från den jag växte upp med. Förutom historierna finns en analys för varje enskild historia samt en ordlista för dom svåraste orden.

Det är så här dom skall berättas, historerna. Med dialekt och klurigheter. 

Den är tyvärr bara 52 sidor men full av mystik och humor. 

Den borde finnas på dom lokala biblioteken men vill ni låna den av mig så är det bara att säga till.

Jaha då sitter man här framför datorn halvfem på morgonen och skall försöka skriva av sig litegrann.

Jag har sett en VM-fotbollsmatch där de svenska damerna mötte de Australiska. Jag är ju inte speciellt idrottsintresserad men när det blir stora internationella spel som OS och VM brukar jag se. Det ger mig en känsla att vi alla är av samma sort och vi behöver inga större konflikter eller tävlingar i världen än just dessa. Det är en magisk känsla att se människor från Europa möta likasinnade från Afrika eller Asien. Alla är där av samma anledning, alla tävlar med samma regler. Varför diskutera om vilket träningssystem eller näringsintag som skall ge dom starkaste hoppmusklerna.

Hoppa bara! Den som hoppar högst vinner. Skål för vinnaren och heder till alla som deltog i tävlingen.

Inför VM var det diskussioner på sociala medier om det verkligen skulle få kallas VM. Det var ju bara damer som spelade och då var det ju inte ett "riktigt" fotbolls-VM menade några. Ett vansinnigt argument tycker jag. Det är ju inte bara i fotboll man delar upp tävlarna i olika kategorier. I boxning har man olika viktklasser och den som är världsmästare i flugvikt är väl lika mycket världsmästare som den i tungvikt. Eller?

Nåväl. jag deltog aldrig i några diskussioner utan bestämde mig själv för att kalla detta för VM. Och även om det var i Kanada och därmed skulle sändas på nätterna skulle jag på samma sätt jag följt andra evenemang försöka se några matcher och speciellt dom svenska. Så med minnet färskt då jag släpade mig upp på natten för att se dom svenska herrarna "gräva guld" 1994 eller då Niklas Johnsson kämpade till sig ett silver i femmilen, skulle jag upp åtminstone en natt och stötta de svenska fotbollsspelarna då dom kämpar i Kanada. För mig är det inte bara med bara med ord jag vill visa stöd . Det är en ganska lätt uppoffring att stiga upp och under några timmar se en trevlig underhållning som fotboll faktiskt är.

Det kanske bidrar att jag är far till tre döttrar också. En av de stora problemen vi har i världen är faktiskt jämställdheten mellan kvinnor och män. När man som jag har lite distans till alla former av lekar är det kanske lätt att ta denna ställning. Om man ser barn växa upp är det roligt att lyssna till deras drömmar och mål, och många gånger har jag funderat över varför inte tjejer ska tillåtas att ha samma drömmar som killar. När mina barn växte upp fanns det inga proffs inom damidrotterna. När jag själv växte upp hade damerna just börjat spela fotboll i egna serier. Före det fanns det inte ens damfotboll. Visst måste vi börja någonstans för en rättvis och jämställd värld. Låt idrotten bli det. Så heja Sverige. Lycka till i VM!

Jag kan inte annat än rekommendera Agent X9 som årets sommarserietidning igen.

Den franskbelgiska serieversionen av Stig Larssons Millenium triologi är fantastisk. Nu är det den andra boken man tolkar: Flickan som lekte med elden. Detta är en berättelse som gör sig väldigt bra som serie. Personligen tycker jag serieversionen är bättre än filmen.

Men precis som orginalhistorien är det en otäck berättelse i ett Sverige som känns ovanligt ruttet med våldtäktsmän, korruption och gangsterligor. rekommenderas för vuxna läsare.

Det finns faktiskt två serieversioner av Millenium. Denna Franskbelgiska version, samt en amerikansk som utges av Norstedts i tjusiga album.  

Jag följer denna också men tycker nog att den versionen dom publicerar i X9 är bättre och faktiskt också förtjänar en albumproduktion. 

Agent X9 gör en kulturgärning som ger ut kvalitetsserier till en billig penning. Den är uppdelad i två delar och den andra delen kommer i nästa nummer. Med 148 sidor får du även läsa klassiska deckarserier som Rip Kirby och Modesty Blaise. Även nya svenskproducerade serier lyckas man klämma in. I detta nummer, Fosterlandets försvarare av Pär Thörn och Daniel Thollin. Den är bara ett måste att ha till hands i hängmattan eller när regnet smattrar på altantaket.

Ha en skön seriesommar

/Lars

Visste ni att människor behandlades på detta sätt under 40- och 50-talet i den svenska mentalsjukvården?

Visste ni att Umedalens sjukhus har flest lobotomeringar av alla mentalsjukhus i Sverige?

704 hjärnor stympades.

Av de som lobotomerades var en majoritet kvinnor. 63%

Även barn. Jag har läst om hur en sjuårig, "utvecklingsstörd" flicka lobotomerats och sedan avlidit efter operationen.

Att en ung pojke vars enda brott var en cykelstöld fick tiotals år på mentalsjukhus med dessa behandlingar, samt en sterilisering innan han skrevs ut till ett samhälle han aldrig skulle bli en del av igen.

Att en kvinna, som på grund av låga blodvärden, blev inskriven på Umedalens sjukhus efter 10 år avlider av lunginflammation, skrikande av smärtor, fastbunden i en säng.

Av dåtidens doktorer led hon av Aspergers syndrom.

Inom kort kommer hagamannen att släppas ut ur fängelset efter 14 år. Han får inte bosätta sig i Umeå kommun eller dess kranskommuner, men han har överklagat. 

Jag har aldrig hört något från denna man om ånger för det han gjort.

Alla offer som fortfarande lider på grund av honom.

Kunde man åtminstone inte sterilisera honom?

Ibland spelar jag gitarr, och ibland läser jag serier och ibland.... som en dag i förra veckan, gick jag på Robertsfors gator, som en vanlig man. Jag gick till biblioteket och lånade en bok.

Inte vilken bok som helst. Denna bok hade jag sett nämnas i texter då jag googlat på Umedalens sjukhus. Ett skräckens hus för många en gång i tiden. Ett mentalsjukhus som använde metoder som isbad och elchocker och faktiskt har svenskt rekord på antalet lobotomeringar.

Boken är skriven av Astrid Väring 1944 och heter "I som här inträden". Den handlar om en man som efter ett tillfälligt nervsammanbrott försöker ta sitt liv och vaknar upp i en sal på sinnessjukhuset. Trots att han haft ett normalt liv med arbete, fru och barn får han ingen chans att återgå till detta. Hans fru har lämnat honom, hennes doktor och hans chef ser till att han får förtidspension. Ett läkarintyg skrivs att han lider av någon form av epilepsi.

Det är som en mardröm. Men Tomas ger inte upp och trots att han är ensam mot psykiatrins doktorer och världen kämpar han för att bevisa att han är frisk och förtjänar att leva ett liv i frihet, även om det aldrig kommer att bli som det en gång varit.

Astrid Väring var Västerbottens kurirens första kvinnliga skribent. Förutom recensioner skrev hon ofta om sociala frågor, särskilt om fattigdomen i barnfamiljer. Efter boken "I som här inträden" blev hon en röst för de psykiskt sjuka. Hennes man, som var tvångsintagen på sinnessjukhus var förlagan till romanens huvudperson, Tomas. Även hennes två systrar led av psykisk ohälsa. 

Jag har själv anhöriga som lidit av den behandling man gav under denna tid. Jag vill inte skriva så mycket om det just nu, men jag vill göra mer efterforskningar om detta som kanske kan leda till något. Det väckte mitt intresse att läsa boken och det ångrar jag inte. Hon är en fantastisk författare, Astrid, och det är roligt att läsa ett språk som jag känner igen från min barndom, ett språk som de vuxna pratade då.

Berättelsen är stark och ingen kan lägga boken ifrån sig oberörd. Jag har länge tyckt att gökboet med Jack Nicholson är en av dom bästa filmerna som gjorts. Detta är en av de bästa böckerna jag läst och den har den filmens äkthet och känsla och en stark empati för de sjuka.

När jag var liten läste jag bland annat fantomen.

Ja, den tidningen följde mig längre än så. Ända upp i tonåren och förbi, och det hade nog aldrig blivit något avbrott om det inte vore för att jag bildade familj och flyttade till en liten ort där alla känner alla. Robertsfors.

Jag ville ju inte att mina barn skulle höra att dom var barn till en konstig nörd som läste serier.

Nu när mina barn är stora känner jag en större frihet att köpa och läsa vad jag vill öppet, utan att ens höja på ögonbrynen över vad folk säger. Nu behöver ingen annan än jag stå till svars för det.

Tyvärr tycker jag inte att Fantomentidningen idag har samma klass som den jag växte upp med. Men det finns vissa guldkorn som kommer ibland och dom vill jag inte missa. Det har fått mig att leta rätt på guldkornen som fanns förr i tiden också.

Senast ropade jag in De första tre inbundna årgångarna av Fantomen på tradera. Det är en nostalgitripp, javisst, men det är härligt att återuppliva minnen.

Jag har minnen från långt före jag började skolan och många av dem har med serier att göra. Till exempel då vi hälsade på vår farbror. Och när dom vuxna satt och pratade brukade hans fru gå och hämta en låda full med serietidningar som våra äldre, då utflyttade kusiner lämnat bakom sig.

Den lådan var en skattkista. Här fanns serietidningar av alla de slag...men mest äventyr. Det var mitt första möte med Fantomen. Jag minns hur jag letade efter numren då äventyret jag läst skulle fortsätta

nu, över 40 år senare kan jag åtrerse dessa serier. Och efter att jag läst första årgången(1950) ser jag ett samband i budskapet i dessa historier och mina egna åsikter. Även ett av denna tids problem och en koppling till mitt sista inlägg där jag skrev om tiggarna. Detta är två serier som finns med i dom första sju nummren. Och dessa sidor med Charlie Kayoe och Fantomen får tala för sig själva:

Fattiga Tessie blir sedan adopterad till mamma av föräldralöse Knock-out Charlie. Och blir mycket behjälplig inte bara i att laga mat och sy, utan viktiga, livsavgörande saker.

Fantomens fästmö Diana hjälper en stackars tiggare från att bli översprungen av militärens hästar och ser till att han får mat och medicinsk hjälp. Det visar sig senare att han inte är en tiggare utan den kidnappade Maharajan som alla letar efter.

Man hör idag att serier, sagor och även filmer under dessa tider var rasistiska och kvinnoförnedrande och letar man efter såna exempel så hittar man dom absolut. Men jag tror att jag, både som barn, och även nu i vuxen ålder kan sålla ut det fina budskapet som faktiskt är kärnan. 

Man undrar vad dom som idag vill köra ut invandrare och tiggare läste. 

Om man lever i ett överflöd måste den enklaste lösningen vara att dela med sig av det man kan undvara och stötta dom som haft lite otur i livet. Själv är jag övertygad om att det finns stolta Maharajor och kärleksfulla mödrar bland dem som sitter och tigger till sitt uppehälle och det behövs mindre än vad man tror för att få dom på rätt köl och åter kan leva ett värdigt liv. Skulle man ha fel har man ändå inte förlorat mycket. Inte mer än vad man har råd att förlora. Men leder det till något gott. förändras deras livssituation, har man vunnit något pengar aldrig kan köpa.

Det finns dom som kallar mig naiv drömmare, men det skiter jag i.

/Lars

Jag har tänkt mycket på tiggarna den sista tiden. 

Jag tycker det är bra att vissa kommuner vill ge barnen plats i skolorna och jag hoppas man kan göra mer.

En dag när jag åkte hem från jobbet kom jag att tänka på en gammal dikt av Dan Andersson. Den heter "Tiggaren Simons sång" och en gång för länge sedan ville jag göra en egen tonsättning till den för att jag tyckte att den var så vacker.

När Dan Andersson skrev den för nästan hundra år sedan fanns det också tiggare och luffare som många såg ner på och ville fördriva. Men Dan Andersson såg in i deras ögon och förstod dem. Man känner empatin i varje rad han skrev.

Den här tiden vaknade också arbetarrörelsen, och socialismen, och drömmarna om att skapa ett samhälle för alla började växa. Jag hörde någon säga, att om dom socialistiska partierna och fackföreningarna var arbetarnas röst, Var Dan Andersson deras själ.

Jag tänkte att jag skulle göra ett försök till att tonsätta den. Men precis som sist körde jag fast.

Då kanske jag kan göra en serie tänkte jag. Jag tycker att denna vackra dikt förtjänar att nå ut till fler då hatet och främlingsfientligheten verkar vara det som vinner mark idag. 

Men även med serien verkar jag köra fast :(

Men då har jag ju min blogg. Och en bild kan jag ju alltid bjuda på. Jag vet att det är en lång dikt med hela nio verser men jag hoppas att du läser den. Du kommer inte att ångra det.

Tiggaren Simons sång    av Dan Andersson

(Svarta Ballader 1917)

Jag är tiggaren Simon - vill du höra mäj predika?
Jag är skapt att mässa en åsknatt, eller hur?
Min mor var en stickerska som stack åt de rika,
hennes håliga kindben hade hungern grävt ur.
Min far var en fattig man med darrande händer,
om jag sluter mina ögon jag ännu honom ser:
På knä på golvet står han, vid brasans sista bränder,
och som stjärnor som slockna är hans blick när han ber.

Min mor ville slita sig till döds för att ge mig
en brödbit litet större än hon själv hade fått.
Som boklärd herreman ville hon se mig,
det var därför hennes hår så fort vart så grått.
Och min far var ett helgon som led alla fasor,
och brottades med Gud om min mörknande själ,
och jag är en vandrande benhög i trasor,
och förr än jag arbetar vill jag svälta ihjäl.

Du tål inga drönare - du säger, bed och arbeta,
du värderar bara arbete och kärlek, min bror,
men min far, han bad sig till döds skall du veta,
och självmord av kärlek gjorde min mor.
Och här ser du bönerna vår Herre skulle höra,
här är väven som valkat en modershand hård,
och här har du sångerna som sjungits i mitt öra:
Får jag svälja mitt sista brännvin på din stormrivna gård?

Min mor hon dog av arbete och sorg om våren,
och det var inga stjärnor som lyste hennes säng.
Med ögonen dimmiga av brännvin såg jag båren,
där hon kallnade bland rosor, så mörk och sträng.
Och jag bytte mig ett veckolångt rus för det hon lämnat
åt sin son till välsignelse när en gång han vart stor.
Åt tiggaren Simon var arvet ämnat,
och i ruset var jag tacksam mot mor.

Jag har tiggt - en ska antingen råna eller tigga,
ej vackla av hunger framför höga hus.
I ett dike en stormnatt med en liter ska en ligga,
och se månen gunga i moln när en smälter sitt rus.
Utan far, utan mor, utan släkt vill jag vara,
se träden piska varandra, höra grenar gnissla som hat.
Se moln som vänlösa män i ändlösa öknar fara,
när alla de snälla sova med sin Gud och sitt kärleksprat.

Så underligt - i natt får jag värma mina händer,
vid din brasa får jag sitta som en svagögd gammal hund
som jagat åt sig själv tills han mist alla tänder,
och utan att veta det väntar det vinande blyets stund.
Men jag vet att Han skall komma, Han som dräper för att hela,
ur natten skall jag höra hans vingars sus.
Min daggiga bädd av jord skall han dela,
hans andedräkt skall släcka mina ögons ljus.

Jag älskade - ja, jag var från mina sinnen,
att minnas mina kvinnor är att röra i strö.
Du ber mig att vekna inför gamla, gamla minnen -
bara ett är hårt och heligt: när far skulle dö.
Det var bara mor och jag som höll vakan,
och satt där och älskade vad som fanns kvar.
Genom gluggen föll stjärnljus på slitna lakan,
och ute sjöng stormen avsked åt far.

En bror har jag haft - han var blek om kinden,
och hans ögon voro ljumma som utbrunna ljus.
Han låg på ett fattighus och lyssnade på vinden,
och yrade om solen och hedarnas grus.
Han väntade på vilan, för sjuk för att vandra,
för vek att bli min lustiga tiggarkamrat.
Och en gumma med rinnande ögon
satte fram hans skål med mat.

En dröm har jag kvar - jag kan ännu drömma -
på en myr vill jag ligga, mjukt mot dyn.
Över bädden av pors skall stjärnljus strömma,
och mina brustna ögon skola se mot skyn.
Över bittra örter skall vinden vina -
som en mask skola vandrande moln mig se.
På mitt beniga bröst skall månen skina,
och min puls skall stanna och min mun skall le.