Senaste inläggen

Av Lars Andersson - 15 mars 2015 17:45

"Ett hjärta

Är alltid rött!

Ett hjärta

har alltid rätt!

Ett hjärta....

stinker blod och svett

...ett hjärta har alltid rätt"

 


Så sjöng THåström i Imperiet på 80-talet. Så vackert och så sant.


Jag kommer nu att skriva den mest personliga bloggtexten jag någonsin skrivit. Ingen av er kommer någonsin att kunna se mig i ögonen efter denna och tänka att allt är som vanligt.


Jag börjar med ett gammalt minne. Jag var 5 eller 6 år. Min far, som var skogsarbetare, kom hem från jobbet. Han var utsliten. Jag var förväntansfull vid hans hemkomst men dom senaste åren hade han blivit allt tröttare. Högt blodtryck och kärlkramp gjorde att han stupade isäng så fort han ätit. Ibland i sängen ibland på kökssoffan. Ibland satt han och såg några minuter på nyheterna för att insjunka i sömn och snarka.


Jag väntade på honom för att höra historierna. Berättelserna om jättarna, om trollet Morgan och hans familj, om SkobersOl, om kusarna på Kushällberget. När han lagt sig brukade jag krypa ner bredvid honom och han lät mitt huvud vila på hans enorma överarm. En arm som gjort honom till distriktsmästare i tyngdlyftning i unga dar. Jag hade väntat mig historier men... jag hörde bara snarkningar. Han luktade motorsågsavgaser, Diesel och svett.

Och jag...jag tyckte ändå om att känna den doften.


Åren gick och jag blev äldre. Den moderna tiden lärde mig att avgaser och svett var äckliga lukter. Något som man inte lägger sitt huvud mot. Så jag gjorde det aldrig mer.


Och han var inte en sån som ville kramas. Hans kärlek var så stor att man kände den ändå. Det räckte med ett ord eller en blick. Alla som en gång mött honom vet vad jag talar om. 


Men eftersom tiden gått har jag kommit till insikten att kramar är viktiga. Även om den du älskar luktar illa och är sjuk är det faktiskt just då han behöver det som mest. Just då....


Idag ångrar jag att jag inte gav honom en kram eller att jag inte lade mig vid hans sida när han hade som mest ont. För det var verkligen då han behövde det. Och det var också då han lade ut sin arm för mig att vila på.


Även om jag idag tycker att svett och avgaser luktar illa skulle jag byta ut alla mina kvarvarande dagar mot en minut, att lägga mitt huvud på hans arm och känna dom dofterna på samma oskuldsfulla sätt jag kände dom då. 


För ett hjärta har alltid rätt...

och ett hjärta är alltid rött!

 

ANNONS
Av Lars Andersson - 11 mars 2015 20:00

Idag firar Yxa & Klinga 1 ÅR!


 


Jag känner att jag vill summera detta år. Det har varit väldigt spännande att vara del av ett nyskapande projekt som Y&K faktiskt är. Eller ska vi säga "nygammalt".


Formen är ju väldigt klassisk. En veckoserie i en dagstidning.  Det var ju såhär den tecknade serien började en gång i tiden. Det gjorde också att jag började titta på dom idag existerande söndagssidorna. T.ex The Phantom i USA. Layouten har jag lånat från den. En layout som gör att jag utan att klippa eller förminska/förstora rutor kan förvandla liggande format till stående. 

   


Det andra som är fantastiskt är att tidningen som den publiceras i är en av dom få i Sverige som ökar sin upplaga. Vecka efter vecka, månad efter månad.



En tidning som har ett annat tänk än dom stora drakar som sakta håller på att tyna bort i datavärldens tidsålder.


Ska man sträva efter att vara modern är det givetvis viktigt att skapa websidor, appar och vara aktiv på sociala medier. Där är ju dom flesta. Men en tidning är ju ändå en tidning. Och en tidning som skriver om hembygdsföreningar och småmarknader, lokala aktiviter i byarna. Ett fotbollslag som försöker kramla sig fast i division 3. En tidning som ställer sig på landsbygden och de små människornas sida. Den tilltalar både gamla och unga.


Serien då? 


Vad är det för nyskapande med den?


Ja, ni som läst den har nog märkt att den inte är som en vanlig serie.  Det är inte den klassiska punshlinen. Den ställer högre krav på sina läsare. Ibland är du kanske inte riktigt säker på slutet  ... ÅT Helmut verkligen upp hästen....? .....Var det surströmming eller sprit i tunnan som dom räddade i Rikleåns vårflod? 

 

Det är du inte ensam om...Inte ens vi som skapar serien är säkra på vad som hänt alla gånger.

 

Vi lämnar det öppet för tolkningar, för att alla ska tänka till lite.

 

Många gånger har mina och Jans åsikter gått isär. Jag har väl varit inne på att sluten ska vara mer tydliga och rätt/fel men Jan är många gånger av en annan åsikt. "Det är inte Bamse eller Åsa-Nisse vi gör" fick jag ofta höra :) 

 

I början saknade jag Gustapärsas röda tråd och budskap men ju mer jag har jobbat med Jans manus desto mer gillar jag dem. Denna historia kommer att föra oss långt bort både på det andliga och fysiska planet och vi hoppas att ni är med oss på resan. 

 

Så tack Västerbottens Mellanbygd och alla läsare för det år som gått. Det här var bara början.

 

 

 

Jag bjuder även på en av mina favoriter...Och , ja. Mejeriet på Robertsfors bruk är sant. Det är idag Golfklubbens restaurang.

 

     

/Allt gott

ANNONS
Av Lars Andersson - 7 mars 2015 12:18

 


Så här minns jag honom.

En svartvit serie, skriven av Len Wein och fantastiskt tecknad av Berni Wrightson.

Den här skräckserien visade för mig i min barndom att serier kunde vara lika effektfulla berättarmedium som filmer och böcker.


Historien känner ni igen. En ung vetenskapsman, Alec Holland som mixtrar med en massa kemikalier på ett öde ställe i Louisianas träskmarker. Genom en explosion som dödar hans älskade fru Linda tar han själv eld och kastar sig ut i träsket. När han kommer upp har han blivit förvandlad till något man inte vill möta en mörk natt.


Men i hans sinne är han densamme. Han blir fånge i en klumpig, mossig, skräckinjagande kropp. Jagas av militärer, maffia och andra monster. Alla hatar honom, till och med hans bäste vän jagar honom för att han tror att varelsen är den som mördat hans vänner. Och även om träskmannen kan tänka och se klart, har han svårt för att kommunicera vilket gjorde sig tydligt i serien med dom vanskapta förvridna pratbubblorna. och korta, stakande repliker.


Träskmannen fick liv igen i mitten på 80-talet, genom Alan Moore (känd som skapare till serien "V för vendetta" nyligen repriserad i tidningen Agent X9.)


Jag har nu läst den första boken av "saga of the swampthing". Tyvärr finns den inte på svenska men genom den nya seriebutiken Fantasia i Umeå beställde jag den.


Serien börjar med att träskmannen spåras upp och skjuts ner av män anlitade av något stort amerikanskt forskarbolag. Man kyler ner kroppen och låter en skum figur som heter Woodrue göra en obduktion på denna till synes odödliga varelse.


Han finner att allt som finns i kroppen, lungor, lever, hjärtat ser ut som organ men bara är livlösa klumpar bildade av rötter och växtfibrer. Det som varit seriens kärna tidigare, att Alec Holland var fånge i denna varelse förändrades. Alec Holland dog i explosionen men hans själ åkte ner i träsket och med alla kemikalier och en livskraft utan sitt like formade träskets växt en varelse efter bästa förmåga, som alec Holland minns, Men som egentligen inte kan leva.

En växt som tror att han är Alec Holland. 


När han själv får vetskap om detta slår han sig fri och lägger sig i träsket för att förenas med det gröna han var en del av....men något hemskt hotar allt liv på jorden och god som han är, måste han stiga upp och sätta stopp för det.


 


Den här versionen har andra tecknare (Stephen Bissette och John Totleben)som jag vid första anblicken blev lite besviken på men efter att ha läst boken tycker är minst lika fantastiska som Berni Wrightson.




Det bästa var att efter många om och men får man till slut se Träskmannen finna ro i sig själv och bli lycklig.

Det var ju något man längtade efter då man köpte serietidningen som ung.

 


Jag har nu beställt två till av dessa böcker(det finns sammanlagt 6) och jag kommer nog att beta av alla. Berättelsen känns otroligt inspirerande och nästan poetisk. Och genom denna "nya" träskman som är genom rötterna en del av "det gröna" som är livets grundläggande förutsättningar så känns serien viktig. Inte att den blir politisk men den påminner om att vi alla är en del av ett kretslopp som man ska akta sig för att mixtra med. Flummigt men bra :)


Jag har alltid tyckt att serier, när dom är som bäst, är bland dom vackraste konstformer.

Swampthing stärker mig i den övertygelsen

 

Av Lars Andersson - 4 mars 2015 20:18

...när jag spelar Downtown sundown av Phil Lynott blir jag nästan det.



 


Av Lars Andersson - 21 februari 2015 09:48

För några dagar sedan köpte jag ett japanskt konst-set innehållande en tuschflaska, ett block med tunna papper och en pensel.


 


Ett impulsköp medger jag men jag kände mig lite "wild and crazy"   


Efter att ha googlat idag har jag funnit att jag kommit över verktyg till ett mångtusenårigt asiatiskt hantverk.

Sumi-e


Nu har jag just gått igenom några filmer på Youtube som är helt fantastiska. Detta är en av dom:



För första gången på väldigt länge känner jag den stämning som Akira Kurosawa hade i sina filmer.


Jag kommer att använda denna pensel tillverkad av gethår. på mitt eget sätt, i mitt skapande.

Men just nu känns det spännande.


Detta var en bild jag lyckades få till igår ivarje fall.  


Jag har använt sumi-e penseln till dom grova linjerna och det klassiska stålstiftet till dom fina.


allt gott


/Lars 


ps

Detta var förresten dom första dragen jag gjorde. Bara så att ni vet vad som var min första inspirationskälla.

Men det vet ni nog redan

 

ds

Av Lars Andersson - 19 februari 2015 19:45

Dagen har varit fantastisk och det måste jag bara dela med mig av.


Jag var inbjuden av en pensionärsförening i Sävar att berätta om mitt skapande och berättelsen om Gustapärsa.

Dom ville att jag skulle komma till missionshuset i Bullmark. Grannbyn till Morbyn där jag föddes och växte upp.


Jag tog ledigt från jobbet hela dagen för jag hade några ärenden att göra i stan och jag hade inte träffat min dotter, Emanuella på flera veckor.


Kvällen före pratade jag med min yngsta dotter, Julia. När jag berättade för henne tyckte hon att jag skulle ta en sväng förbi Morbyn och hälsa på dom ungdomar som sedan ett år tillbaka är nya ägare till gården där jag föddes. "Du kan väl ge dom en "Gustapärsa-bok" 


Jag tog mig en sovmorgon och steg inte upp förrän kl 9. 


Jag började dagen med några stekta ägg och en korvbit. Satt och småchattade på facebook med Jan Hoff till kaffet. En diskussion som spårade ur till att vi skulle göra en western-serietidning den här gången. Jag tänker ibland på vilken tur jag hade att jag lärde känna denna trevliga och serieintresserade bibliotekarie från Skåne. Inte bara för att jag fick hjälp av honom att komma igång med serieskapandet efter Gustapärsa men att han är en väldigt rolig och inspirerande människa. 


Efter samtalet samlade jag ihop mina böcker, hittade USB-minnet där mina bilder från det senaste föredraget fanns sparade. Jag hade inte förberett mig men det skulle nog gå bra. Jag skulle ju hem.


I Bullmark gick det bra. Dom hade investerat på kapellet och installerat en projektor och jag berättade och visade bilder. Jag träffade en massa gamla bekanta, och nya. Många som var intresserade av berättelsen och boken.


Klockan var nog 2 när jag var klar. Då tog jag grusvägen upp till Morbyn. 


Ungdomarna som köpt huset hade jag träffat en gång tidigare. Då höll dom på att måla. 


Nu var dom klara med det och det blev jättefint. Dom hade även byggt ut knutarna så huset fick ett mer Timmerhus-liknande utseende. Det är ju ursprungligen ett timmerhus vilket jag berättade om vid senaste mötet. Kanske var det min information som gav inspiration till det. Jag är verkligen glad att huset fått dessa två energifulla ungdomar som ägare. Men jag skäms att jag inte kommer ihåg vad dom heter.


Dom hade skaffat får och höns. 


Vi har även haft grisar berättade grabben stolt. Jag överräckte min bok "Som en försenad inflyttningspresent. Kanske den berättelsen kan ge mer inspiration" sa jag. Han frågade om jag ville ha en köttbit av grisen med mig. Det tackade jag inte nej till. När jag åkte därifrån kom jag på att sist det föddes upp grisar i Morbyn var det min far som gjorde det. Det ska bli gott att sätta tänderna i äkta Morby-fläsk igen.


In till stan och jag köpte lite tecknarutrustning och två seriealbum. Det ena var Alan Moores Swampthing. Det andra är Lars Krantz serie Den svarta jorden. Köpte även stålstiftpenna, tusch och någon slags manga-pensel. Ska se om jag kan komma igång på riktigt att teckna med dessa verktyg. Men jag köpte även vanliga pennor om jag inte skulle göra det.  


Efter det styrde jag kosan mot Liljansberg där min dotter bor och verkar.

Hon bjöd på kaffe och vi pratade. 


Hon berättade att hon följer en dokumentärserie om Afrika. (Då är det TV-serie hon menar, dom pratar så ungdomarna) 


Hon berättade att dom 60 meter under Kalahari-öknen i ett enormt grottsystem funnit en bottenlös underjordisk sjö. VärIdens största. I den levde någon typ av kattfisk med guldfärgade spröt. Vattnet var kristallklart men inget ljus hade nått dit så fiskarna var blinda dom simmade omkring och åt det som ramlade ner på ytan och kände på varann med sina sprön.


"Det är som poesi" sa hon


Ja, som poesi är det. Och så har hela dagen varit. Lika vacker som en dikt av Dan Andersson.


Som tack för att du läste önskar jag även dig min vän en sådan dag.


/Lars

Av Lars Andersson - 14 februari 2015 10:42

Då har jag på morgonkvisten läst ut det Fantomenäventyr jag gjorde reklam för innan jag ens läst det. "Pesten i Venedig"


Men rekommendationen står kvar starkare än någonsin. Detta är faktiskt hittills en av årets stora serieupplevelser. Den första var Sherlock Holmes som jag skrev om tidigare. (Det finns en annan också men den ska jag inte nämna än. Då kommer ni att tro att jag försvunnit i Serieträsket för att aldrig återvända.)


Men Fantomen är mainstream och en av dom få serietidningar som finns kvar från dom gyllene åren på 70- och 80-talet.

Tidningen har övergått till färg vilket jag tycker är lite tråkigt. Jag tycker att den svartvita varianten bidrog till att göra figuren mer mystisk och stämningsfull. Den åsikten verkar inte många dela tyvärr. Kanske färgövergången gjorde att den överlevde då tidningar som Serie-nytt, Seriemagasinet...mm försvann.


Men åter till den aktuella tidningen.


   


Det är en historisk berättelse som utspelar sig i Venedig på 1500-talet. Fantomen anländer till Venedig på ett skepp där svarta döden (även kallad Digerdöden) brutit ut. En skoningslös sjukdom som dödade en tredjedel av Europas befolkning på medeltiden.


Alla som befinner sig på skeppet hamnar på ett karantänsjukhus. Naturligtvis finns det en liten kärlekshistoria inbäddad i det hela. Fantomen är förälskad från första rutan, och kärleken till den vackra Lucia Croce blir kärnan i hela berättelsen.


 


Allt är mycket trovärdigt. Man ser en värld i förfall. Döden sprider sig i ett kaos som plockar fram dom absolut sämsta egenskaper som finns hos en människa. Galna religiösa fanatiker, plundrare och mördare i medeltidens skuggor.


 


Ett visst obehag sprider sig i kroppen. Hur skulle dagens Europa reagera om en sjukdom som Ebola fick fäste här?


En berättelse som väcker tankar som sprider sig utöver berättelsens ramar, är en bra berättelse. 


Den är skriven av Janne Lundström, en legend i den svenska seriehistorien. Tecknad av Hans Lindahl, som sedan debuten i Svenska serier på 80-talet aldrig gjort en läsare besviken.


Även denna får en fyra på en femgradig skala.


Det enda jag saknar är mystiken. Men man kan inte få allt.


/Lars

Av Lars Andersson - 11 februari 2015 04:34

Här sitter jag kl halvfem på onsdagmorgonen och väntar på att Mellanbygden ska dimpa ner i brevlådan. Igår var det en jobbig dag. Det gick trögt på jobbet, mycket småstrul.


På kvällen tänkte jag teckna en sida med Yxa & Klinga men bilderna blev bara ankskit.Dessutom drömde jag inatt att Fantomen-tidningen skulle läggas ner för att den sålde för dåligt.Imorgon torsdag kommer ett nummer ut som jag (fast jag inte läst det) kan rekommendera.


Fantomen-avsnittet är skrivet av Janne Lundström, en av dom bästa författarna som jobbat med Fantomen, och som under 70-talet förädlade denna serie med kluriga och realistiska berättelser.Han låg även bakom den prisbelönta serien Johan Vilde om ni minns den. Om en svensk pojke som hamnade i afrika under kolonisationstiden och blir adopterad av en afrikansk stamhövding.Det som kommer i fantomen nu är dock helt nyskrivet. Han brukar skriva något avsnitt varje år och ska du någon gång köpa en fantomentidning tycker jag att du ska göra det imorgon.


Kaffe med grädde är ingen dålig frukost och nu hörde jag att det skramlade till i lådan.


Idag tror jag det blir en bra dag både för mig och dig :)


Ha det gott

/Lars

Presentation


Jag jobbar som Maskinarbetare på Siljum Mekan. På min fritid tecknar jag serier och spelar gitarr. Spelar även bas i coverbandet "Complayners"

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ LarsAnders med Blogkeen
Följ LarsAnders med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se