Klockan är fem. Medans kaffet klarnar startar jag upp min dator.

Det är måndagmorgon och jag är uppe, ovanligt tidigt. Kanske beror det på bloggen.

Det var skoj att börja skriva, och att ni var så många som ville läsa. Jag kommer inte att bli djup eller långrandig.

Inga predikningar heller om vad som är rätt och fel. Inte den här tiden på dagen i varje fall. Bara reflektioner och tankar.

Måndagar är inte som måndagar brukar vara. Det fanns tider i livet då ångesten inför denna dag var värre än dagen i sig. Nu tycker jag att det är rätt skönt att åka till jobbet. Matdosan är klar. Tänk vilken fantastisk maskin vi har ivår kropp egentligen. Några korvbitar, lite grönsaker och vi får energi att hålla igång en hel dag. Men bäst ändå...Det är nog kaffet.

Den här dagen blir nog bra. Hoppas din blir detsamma.

/Lars

Jaha, då har även jag startat en blogg.

Vad vill jag med denna då?

En plats för att rensa skallen på tankar. Kanske jag tecknar nån bild eller idé till en serie här. Ibland kan jag ta fram gitarren och spela en låt. 

Säkrast är nog att inte säga för mycket.

Det får bli vad det blir. 

Jag börjar med en låt i varje fall.

Den här skrev jag för några år sedan, efter att jag och mitt band varit på ett ställe och spelat.

Där fick jag uppleva något jag hoppas ingen behöver uppleva. En ung flicka i publiken föll bara ihop på dansgolvet. Gruppen som man trodde var hennes vänner skingrade sig och gick. Hennes fötter skakade och ögonen snurrade runt. Hade det inte varit för oss i bandet vet jag inte hur det slutat. Det var vi som ringde 112, och hon levde när hon lämnade platsen i en ambulans. Hon hade visst tagit en överdos.

Jag önskar att alla som känner sig ledsna, svikna och sårade inte går vidare i självutplåning. 

Livet är ändå kort, och det kommer bättre dagar.

Det vet jag av egen erfarenhet.

/Lars